"Jag tittade en gång till på den vita skepnaden som höjde sig upp ur dimman och böjde sej över ängen som om den grep efter nånting. Den liknade faktiskt en människa...Och medan jag stod stilla och iakttog den där skepnaden hörde jag plötsligt något som jag inte hört förut; en klagande röst nånstans nere vid bäcken. För varje mening steg tonen och rösten blev gällare."
Så uppenbarar sig ett av spökena i den här boken, som rymmer femton mer eller mindre rysansvärda spökhistorier. Lämplig läsning för till exempel ruggiga höstkvällar när det rasslar och prasslar därute och man kastar misstänksamma blickar mot de mörkaste vrårna - fast man naturligtvis vet att det inte finns några spöken.