Alice Tanner är volentär i ett arkeologteam som gräver ut en paleolitisk boplats. Av en ren händelse råkar Alice hitta en ingång till en grotta där hon hittar mystiska tecken och skelett efter två mördade människor. Hennes bästa vän som är med i teamet reagerar våldsamt på Alice upptäckt. Några dagar senare försvinner hon och ytterligare en kollega i blir påkörd i en smitningsolycka. Allt tycks hänga samman med upptäckten i grottan. Alice finner sig vara en reinkarnerad kopia av en ung och modig kvinna som levde under 1100-talet. Hon får mystiska flashbacks från det förflutna och inser att hon är den sista väktaren av hemligheten som inte får uppenbaras. I det förflutnas labyrint tvingas Alice upptäcka helt okända saker med sig själv och kämpa för sitt liv.
När man läser på baksidan till den här romanen får man intrycket av att den är en mer genomtänkt "Da Vinci-koden". Mot detta vill jag inlägga mig absoluta VETO. Den här boken har inga likheter med Dan Browns succé-roman annat än att den har samma konspirerande innehåll. Den heliga graalens historia nystas upp på ett föga sinnrikt sätt tillsammans med små inflikanden av "fakta" för att ge romanen en känsla av autensitet. Dock gav boken mig från första sidan ett dåligt intryck. Författaren påstår att katarer (en sektliknande rörelse under medeltidens slut som verkade i Frankrike) betyder "De goda". Och redan här började jag ana ugglor i mossen. Ordet katar härstammar nämligen från grekiskans "Katarasis" (stavningen är jag dock inte säker på) som betyder rening. Katarerna betydde följaktligen de "rena". Under inkvisitationen blev katar ett öknamn. I svensk översättning och omvandling blir ordet "kättare", alltså någon som förfalskar/förråder det sanna ordet.
Konsekvensen av en sån detalj fick mig att höja lite på ögonbrynen - men jag bestämde mig ändå för att ge boken en chans. Historien handlar alltså om en 20 årig kvinna som redan är doktor i sitt ämne (shit that would be the day) och ramlar in i en grotta som gömmer årtiondets - förlåt - århundradets - förlåt - årtusendets största hemlighet, nämligen den heliga graalen. Vi får följa Alice jakt på sanningen år 2004 samt hennes alterego (eller vad man nu ska kalla det) under medeltidens slut. Båda historierna är blaskiga som gammalt kaffe. Författaren adderar lite kärlek, lite mystik, lite thriller och knyter samman skiten i en av de sämsta upplösningar jag någonsin läst.
Indiana Jones, Da Vinci-koden, Nine Gate har historier som fungerar bra. I denna roman har författaren uppenbarligen förtjusats av alla dessa intriger och försökt göra saftkalas på de bästa delarna - utan att lyckas! Jag satt och himlade med ögonen under 600 sidor och blev egentligen aldrig klok på varför jag läste ut boken (troligtvis mest för att få såga den intill fotknölarna). Ingen av personkaraktärerna är trovärdiga. Intrigen är pinsam och förutsägbar. Nästan varje kapitel som handlar om Alice (av idag) börjar med att den unga kvinnan vaknar upp vagt förvirrad "hon visste inte var hon befann sig" och detta upprepade gånger. Jag blev så uttråkad att jag ville slita av mig armen och slå mig själv med den. Minus ett! Minst. Högst? Sämst.