Stackars Oedipus. Han som så stolt proklamerar sin storhet i pjäsens början " I am Oedipus. The world knows my fame." Oedipus går som ung till oraklet i Delphi och får reda på att han till slut kommer att dela säng med sin mamma och döda sin pappa. Oedipus vill inte tro att han någonsin kunde göra något sådant.

Men när det börjar uppdagas att den kvinna han sedan gift sig med faktiskt är hans mor och att han en gång dödat en främling som var hans biologiska far börjar snaran läggas runt halsen. Oedipus gjorde allt för att undika oraklets spådom och därför slår den in. Eller?

Det är intressant att tänka på denna pjäs i ett större mer filosofiskt perspektiv. Hur är världen egentligen beskaffad? Kan man springa undan sitt öde?

En utmärkt pjäs, och som bekant mycket intertextuellt känd. Kanske för att historien ställer mer än en viktig fråga till mänskligheten. Vad ska man göra om man har begått den kanske ultimata synden? Ska man sticka ut sin ögon som Oedipus och aldrig återvända hem. Eller ska man förlåta sig själv och gå vidare? Det sistnämnda skulle aldrig ske i de gamla grekiska trageiderna, men i verklilga livet, kanske?

Betyg 5