Skumtimmen, Johan Theorin utgiven av Wahlström & Widstrand 2007
Skumtimmen, skriver Johan Theorin är ett lokalt ord för skymning som förr användes här och var på Öland och i Småland. ”Att sitta i skumtimmen betydde att man satt i gårdarna och berättade historier eller nyheter för varandra efter arbetets slut”. I mina trakter kallar vi det för kura skymning.
I den här historien är det inte mycket sittande precis, det händer saker hela tiden, det som är bra är att det inte blir hysteriskt. Man kan säga att det är en historia som berättas men det sker i två tider och på slutet sammanbinds det hela.
1972 försvinner en 6 årig pojke spårlöst i dimman på Öland, man hittar honom aldrig. De anhöriga får inget avslut så länge man inte vet vad som hänt Jens. En dag kommer ett kuvert med en liten sandal till Jens morfar Gerlof, han börjar forska med hjälp av en vän. Gerlof bor på ett äldreboende, hans sjukdom som slagit sig på lederna gör det svårt för honom att gå, men huvudet är det inget fel på och med envishet kommer man långt. Han har sina egna misstankar, men han vill vara säker innan han säger för mycket.
Jens mamma bor i Göteborg, hon har svårt att gå vidare med sitt liv, skild och sjukskriven. Vinflaskan har blivit hennes närmsta vän. Men nu ringer hennes far, han vill att hon ska komma till Öland, de ska ta reda på vad som hänt Jens. Men han tar det i lugn takt vill inte skapa förväntningar. Efter mycket om och men åker Julia till sin far.
Det här är en mystisk thriller som inte släpper greppet, jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig den, samtidigt som jag inte ville att den skulle ta slut. Det var inte bara att den var spännande, utan att det är så naturligt skrivet, språket flyter på så bra. Johan har en förmåga att få in stämningar av människor, miljöer och dess historia och får fram en mycket intressant berättelse som sveper över ett halvt sekel, från andra världskriget till 90-talet. Den griper tag ända till finalen, som är något oväntad.
Beskrivningarna är så bra gjorda så det känns som om man är en del av det hela och jag kan se den karga naturen framför mig, det är en stor konst att kunna förmedla det till läsarna. Sedan finns det många bra dialoger och kommentarer. Kommer osökt att tänka på när Gerlof är på väg till matsalen och en efter en av de boende kommer sakta gående med sina käppar och rullatorer: ”Så mycket kunskap som kommer gående här”. Vilket är mycket sant, så mycket livsvisdom som de äldre bär på som vi kanske inte hinner eller tänker på att ta vara på, att bara lyssna. Det känns som om Theorin har förstått just det.