Bröderna Lindströms långa essä (?) fick bli sommarens första kap. Underhållande, som alltid, ger sig bröderna på Sveriges tidiga historia och den alltid pågående debatten om Sveriges ursprung. Hur mycket jag än uppskattar denna typ av böcker, kan jag dock inte annat än tycka att boken har svagheter.
För det första håller boken en lätt kåserande ton, som känns tämligen malplacerad. Det är en sak att hålla en lätt ton , och en helt annan att få det att låta som om man inte tar sitt arbete på fullt allvar.
Det andra som slår mig är frågan om vem boken egentligen är skriven för. Kopplingarna till dagens (eller snarare gårdagens) EU-debatt är ett taffligt försök att popularisera boken. Jag tror att författarna helt missar målet med det greppet. De som är intresserade av ämnet tycker rimligen att kopplingen är milt sagt anakronistisk (och grovt förenklad). Och de som inte är intresserade tror jag missar poängen med kopplingen.
Men den främsta invändningen mot boken är trots allt att den är så pratig och lös i kanterna. Det ligger kanske i ämnets natur att författarna spekulerar en del, men ibland känns resonemangen väl fluffiga, och språket blir då babbligt i överkant. Det gör att boken trots sitt ringa omfång blir svårgenomtränglig och lätt att lägga ifrån sig.
Och varför, varför denna politiska korrekthet? Att påpeka att nationalromantiken och nationalismen inte alltid hade på fötterna är SÅ billigt. Prata om att sparka in öppna dörrar och ändå bara träffa dörrposten.
Detta sagt, bör man väl också påpeka att boken också har sina förtjänster. Framförallt är det en väl sammanhållen berättelse om ett intressant skede i Sveriges historia. Och en del resonemang var åtminstone nya för mig, vilket alltid är spännande.
Slutbetyget skulle blivit en svag trea, men ju mer jag tänker på det desto mindre känns det berättigat.