Trodde inte så mycket om denna bok alls, men den var bättre än väntat. Det som stannade kvar hos mig var författarnas inlägg efter själva "storyn", de allra sista orden i boken: "Hämnd är något du tar. Upprättelse, däremot, något du får."
Det ställer det hela på sin spets lite grand, var går gränsen mellan den upprättelse, som man i det amerikanska rättssystemet håller så högt och också menar att dödsstraffet bidrar till att ge, och den hämnd som anhöriga många gånger vill utkräva av en gärningsman och som samhället på så sätt bidrar till att utkräva genom att utdöma dödsstraff? Detta dilemma fångas i ordväxlingen mellan Vernon Eriksen, vaktchef på Death Row på fängelset i Ohio, och Lothar Greenwood, en av läkarna där (s 166):
- Så här... så här tror jag det är. Jag vill inte se på när en vän upphör. Inte en till. För mig är det nog så. Som min familj... jag har inte så många andra. Det kanske kan vara svårt att förstå. För er, menar jag. Men så är det.
- Det låter tragiskt.
- Det är jag som går där och vaktar dom. Människorna som samhället kräver upprättelse från. Som samhället ska ta hämnd på. Mörda. Varje dag vaktar jag dom. Och jag blir liksom... fysiskt delaktig. Jag är ju med och genomför det. Mordet. Förstår ni? Men det är inte min hämnd. Jag tror inte på den där förbannade upprättelsen längre, på hämnden, på ett samhälle som tar liv...
Läsvärd bok!