Efter att ha spenderat två dagar och 450 sidor i 1600-talets Danmark kände jag att jag behövde något lättsamt att läsa, och valet föll på "Stjärnfabriken" som visade sig vara chick lit när den är som sämst. Huh.
Parallellerna till "The Devil Wears Prada" är många: en ung naiv tjej börjar jobba som assistent, här på en stor filmagentur i Hollywood, och i "The Devil Wears Prada" på en modetidning i New York. Och i båda böckerna får de tampas med en chef från helvetet, kärleksproblem och så vidare. Allt enligt ingredienserna för en chick lit.
Men till skillnad från Lauren Weisbergers roman som var både underhållande och hyfsat välskriven, så känns "Stjärnfabriken" fruktansvärt tröttsam bara några sidor in i boken. Visst, det är smått underhållande emellanåt och inblickarna (jag kanske ska tillägga att Mimi Hare själv har jobbat inom branschen) i stjärnornas och filmbolagens Hollywood är både skrämmande och roliga. Men vad hjälper det när en röd tråd och handling i stort sett saknas, liksom hjärta, och klyschorna haglar. Det känns bara på tok för ytligt, dumt och långtråkigt.