Med sin mästerliga översättning av det babyloniska skapelseeposet ”Enuma Elish” introducerar Ola Wikander (81-) en litterär skatt för svensk publik. Tillsammans med Gilgamesheposet utgör detta epos en ovärderlig källa till kunskap kring den religiösa föreställningsvärld som var rådande i det forntida Mesopotamien. Det område som brukar beskrivas som ”den moderna civilisationens vagga” eller ”tvåflodslandet”, d.v.s. området mellan floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak.

Den version av verket från vilken Wikander utgår har daterats till ca 800 före Kristus men man är idag ense om att verket är av betydligt äldre datum och man uppskattar dess ursprung till perioden 1500-1000 före Kristus.

”Enuma Elish” eller ”när i höjden” (sv. övers.) består i sitt original av sju lertavlor och språket är akkadiska, ett östsemitiskt språk vilket var i bruk under perioden 2500 före Kristus till 100 efter Kristus.

Berättelsen inleds med en teogoni, d.v.s. en beskrivning av hur gudarna själva blev till. Genom en förening av Apsu, (det söta vattnet/den manliga principen) och Tiamat, (det salta vattnet/den kvinnliga principen) två förstadier till gudar uppstår de första egentliga gudarna. Därefter följer flera generationer gudar vilka alla blir mäktigare än sina föregångare och slutligen föds stormguden Marduk, den mäktigaste av dem alla.

Marduk kan beskrivas som verkets hjälte - i den mån beteckningen hjälte är passande - och det är genom att döda Tiamat, symbolen för kaos, som han kan bringa ordning och skapa världen. Slutligen skapas även människan men enkom i syfte att tjäna gudarna och till skillnad från i exempelvis Bibeln är det i ”Enuma Elish” gudarna som är skapelsens krona.

”Enuma Elish” är dock betydligt mer än bara en skapelsemyt. Berättelsen är mångbottnad och förutom dess mytologiska innebörd är den även att betrakta som en politisk skrift. Marduk beskrivs som den som grundar staden Babylon eller ”guds port” (sv. övers.) och genom att staden förklaras vara ett verk av gudarna, motiveras i samma stund dess överhöghet över andra städer. Med detta som utgångspunkt kan verket ses som en nationalistisk propagandaskrift för Babylon och det forntida babyloniska riket.

Men Enuma Elish är även en astrologisk skrift. I den femte tavlan beskrivs hur Marduk skapar stjärnorna och de övriga himlakropparna och ger gudarna deras positioner på himlen. Till detta kommer att verket bjuder en omfattande del svårtolkad ordmagi och den näst sista och sista tavlan utgör till stora delar en uppräkning av Marduks femtio namn.

Troligt är att denna del uppfattades som eposets mest betydelsefulla men för moderna läsare utgör den i samma stund den mest svårtolkade. Att någon eller något får sitt namn är i ”Enuma Elish” liktydigt med att det skapas och att Marduk erhåller femtio namn bör med detta som utgångspunkt uppfattas som ett erkännande av hans storhet och betydelse för skapelsen.

Att ”Enuma Elish” nu finns tillgängligt i svensk språkdräkt (Wahlström & Widtrands) måste utan tvekan betecknas som värdefullt, i synnerhet som utgåvan dessutom bjuder en fyllig inledning och kommentar i det närmaste nödvändig för en förståelse av detta verk. I den breda allmänhetens medvetande uppfattas ofta Homeros och de grekiska tragediförfattarna som litteraturens skapare och det är därför lovvärt att översättare och tolkare som Wikander visar på dess långt äldre historia. Detta i synnerhet då verk som ”Enuma Elish” utövat ett enormt inflytande över mängder av senare texter.

Betyg 4