Ett besök på Bokia igår som egentligen var tänkt att rendera i lite nytt skrivmaterial och inget annat slutade med sex nyinköpta böcker (kan man motstå 50% rabatt på årets reaböcker, som här dessutom visade sig innehålla några riktiga guldkorn personalen måste ha plockat ner från sitt ordinarie sortiment, för de lyste med sin frånvaro i det annars otroligt trista utbudet under själva rean. Svaret är i alla fall NEJ! Klart man måste lätta på pungen då).

I alla fall så var läsarbiografin "Hur jag läste böcker och lärde mig leva" av Francis Spufford en av titlarna som plockades med i shoppingpåsen - en bok som jag aldrig hört talas om innan, men baksidestexten utlovade att detta skulle vara "en kärleksförklaring till barnböcker" och det kunde jag såklart inte motstå.

Det börjar bra med ett mycket personligt första kapitel där han bland annat liknar bokhandlar vid apotek för oss läshungriga; så sant, så sant. Han berättar också om hur han först lärde sig läsa, hur hans systers livshotande sjukdom påverkade hans tillflykt till böckernas fantasivärld, och om hur hans kärlek för böcker har fortsatt i vuxen ålder tack vare introduktionen till litteraturens värld som barn.
Men sen blir det mindre intressant - dock aldrig tråkigt - i de följande kapitlen där han varvar lingvistik, psykologi och essäer kring några favoritböcker som barn, även om dessa partier glimmar till ibland. Det känns minst sagt lite akademikersnårigt och spretigt emellanåt, som att han tappar tråden lite. Jag tror absolut att boken skulle ha tjänat på att hålla den riktigt personliga stilen rakt igenom, men ändock är det en intressant och läsvärd bok. Jag kände absolut igen mig som läslus sedan barnsben och jag log igenkännande vid flera betraktelser kring läsande och böcker som han gjorde.

Betyg 3