Julia är dotter till två emigranter från Sverige som sökte lyckan i Amerika som så många andra. De bosatte sig i en liten by i Kalifonien och fick två pojkar och en flicka. Julia är en flicka son tar imot världen och alla dess intryck med öppet sinne. Hon har inga fördomar och tycker illa om de som har det. Genom erfarenhet får hon lära sig att det inte går att lita på alla människor, oavsett vad det är för sorts människor. Det spelar ingen roll om du är fattig eller rik, svika kan alla göra. När Julia är i de övre tonåren så tröttnar hon på byn och flyttar till en större stad vid havet. Där börjar hon jobba hos en bagarfamilj och blir som en i familjen. Här möter hon flera människor som kommer att få avgörande betydelse i hennes liv. Det är som vanligt en fröjd att läsa Ranelids böcker, hans känsloladdade prosa och vackra språk gör att man inte vill att boken ska ta slut, utan man vill bara läsa vidare.

Betyg 5

Det här var en trevlig och ny bekantskap. Med ett målande och vackert språk tar Björn Ranelid med läsaren på en vacker och tragisk resa.

Ruben och Alice lämnade Sverige och Sundsvall den 16 maj 1897. De var två av de hundratusen svenskar som utvandrade vid sekelskiftet. Från 1845 till slutet av århundradet utvandrade nästan en miljon svenskar till Amerika. Av dem återvände ca tjugo procent åter till Sverige. Ruben och Alice kom att stanna och bilda familj. Det är deras dotter Julia historien kom att kretsa kring, en livshistoria som Björn berättar.

Det handlar om kärlekens kraft och det goda i människor. Men också det mörka och sveket. Det står som en kontrast mot varandra. Julia huvudpersonen framstår som en övermänniska. Man lär känna henne efter hand, men det tar ett tag. Hon visar sig vara en ärlig, kärleksfull och handlingskraftig kvinna som ser igenom skvaller och bildar sig en egen uppfattning och handlar där efter.

Julias liv blir som ringar på vatten som sprider sig och bildar levnadsöden. Där författaren berättar på ett sätt så att man som läsare förstår vad som ska hända innan det sker.

Jag tycker att Ranelid skriver lättläst och lite barnsligt, det är inget negativt med det. Bilden jag hade av honom var att han skrev högtravande, men det var fel upptäckte jag. Han ger intrycket att vara påläst och korrekt.

Björn har ett alldeles eget språk och det här var första gången jag läste något av honom. Jag föll snart in i hans vackra meningar och metaforer. På något vis hörde jag hans röst när jag följde raderna. Det är som Ranelid skriver i extramatrialet, ”Ordet färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden”.

Här visas godheten i människor på ett kanske naivt sätt, men samtidigt vackert. Men som alltid finns det en baksida av allt, det finns också människor som är falska och brutala. Det får Julia erfara.

"Människor borde vara långt mer rädda och skräckslagna för varandra än för bett av insekter och andra djur, tänkte Julia".

Betyg 4