Boken handlar on två kvinnors stilla möte. Ett möte som sätter spår. Veronica är en ung författare som vill dra sig undan till stillheten, hon hyr en stuga på landsbygden i Dalarna för att skriva på sin roman. Hon bär på en sorg och är rädd att förlora sina minnen. Astrid är en äldre kvinna som bott hela sitt liv på samma plats i det hus hon föddes i. Hon känner varje vrå, varje ljud. Livet är för henne en fråga om att härda ut. Hon är rädd att prata om sina minnen, men börjar sakta berätta för Veronica.
De närmar sig varandra och byter tankar. De tar promenader, träffas hos varandra, äter och dricker vin, lyssnar på musik som Veronica har med sig. För Astrid öppnas en värld som hon glömt. Deras liv vävs samman. De vet båda att dagen kommer när Veronica måste bryta upp, men det är ingen brådska. De ger varandra tid.
Boken beskriver djup vänskap över äldersgänser. Den är stilla och vackert skriven. Varje kapitel inleds med en diktstrof och längst bak finns författaren till dikten och vilken diktsamlig man kan hitta den. Den här boken har lagt sig i hjärtat och själen, den kommer att finnas med mig länge. Jag tyckte mycket om den.