Främlingen
Köp boken på amazon.se (betald länk)
* Som Amazon-associates tjänar vi pengar på kvalificerade köp.
Begagnade:
Mersault är en vanlig människa som slumpen gör till mördare. När han ställs inför rätta vänds alla hans tidigare handlingar mot honom och han blir föremål för hat och förakt. Men han upplever allt som händer med likgiltighet, ser tillvaron som ett spel av tillfälligheter. Han är en främling för både andra och för sig själv.
Med betydelsemättad precision och säker stilkonst gestaltar Albert Camus (1913–1960) här den moderna människans livssituation.
Främlingen utkom första gången på svenska 1946.
Utdrag ur boken:
”På kvällen kom Marie och hämtade mig, och hon frågade om jag ville gifta mig med henne. Jag svarade att mig gjorde det detsamma, och att vi ju kunde göra det om hon ville det. Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade, som jag redan hade gjort en gång förut, att det hade ingen betydelse, men att jag var säker på att jag inte älskade henne.”
Bok recensioner av Främlingen :
2004-02-25 14:02
Jättebra! Fängslande, gick snabbt att läsa..
Huvudpersonen är helt mysko, hehe...
Huvudpersonen är helt mysko, hehe...
Betyg 4
2004-03-01 14:51
Enligt min mening är detta Camus bästa roman, till och med strået vassare än Pesten. Det bästa är den subtilitet som genomsyrar handlingen. En slags isbergstaktik i Hemmingways anda, där inte för mycket sägs. Det viktiga är den psykologiska och den filosofiska analysen, inte miljöbeskrivningar.
Betyg 5
2004-07-17 20:28
Overkligt jävla bra!
Skickligt att förmedla så mycket känslor med hjälp av så mycket apati.
Skickligt att förmedla så mycket känslor med hjälp av så mycket apati.
Betyg 5
Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)
2004-08-04 16:21
En av världslitteraturens mest kända inledningar:
"Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte."
"Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte."
Betyg 4
2004-09-30 15:28
Främlingen utspelar sig i Algeriets huvudstad Alger och kretsar kring romanens liknöjda huvudperson Mersault. Huvudpersonen är en ung liknöjd kontorstjänsteman som framlever sina dagar i ett tillsynes apatiskt tillstånd. Moderns plötsliga bortgång berör honom knappt märkbart utan han konstaterar krasst föreliggande faktum: mor är död, och det är inget som jag kan göra något åt. Efter att liknöjt bevittnat moderns begravning får Mersault ledigt från arbetet och under ledigheten inleder han ett, från sin egen sida, liknöjt förhållande med en vacker kvinna. En tillfällighet gör Mersault till mördare och han kan efteråt inte förklara varför han begått ogärningen eller varför han inte känner några skuldkänslor. Den följande rättegången är bara en transportsträcka då skuldfrågan redan är styrkt. Mersaults brist på självrannsakan ersätts inte som brukligt är av ångest utan med - ja just det – en liknöjdhet inför situationen. Mersault döms slutligen till döden eftersom han konsekvent vägrar att "spela med i spelet" och ljuga om sina känslor.
Jag tycker att Främlingen är en rätt intressant skildring av en människa som slutat besvära sig om sig själv och omvärlden – en människa som därigenom känner sig främmande för sig själv och andra. Språket är fortsättningsvis väldigt torftigt och säkerligen anpassad till den person som Camus valt att beskriva. Och om så varit fallet var det ett smart drag av författaren för jag tycker att storyn vinner mycket på just berättartekniken. Jag fascineras också av alla de smått absurda parenteser som plötsligt dyker upp berättelsen - exempelvis berättelsen om den hemvändande tjecken som av misstag mördas av sin familj eller beskrivningen av den fule mannen som blir bedrövad när han tappar bort sin fula sin hund. Jag har svårt att i nuläget bestämma mig för vilket betyg som ger boken rättvisa. Då läsningen, trots alla sina intressanta inslag, inte gav upphov till någon vidare läsglädje, stannar jag i nuläget vid en återhållsam trea.
Jag tycker att Främlingen är en rätt intressant skildring av en människa som slutat besvära sig om sig själv och omvärlden – en människa som därigenom känner sig främmande för sig själv och andra. Språket är fortsättningsvis väldigt torftigt och säkerligen anpassad till den person som Camus valt att beskriva. Och om så varit fallet var det ett smart drag av författaren för jag tycker att storyn vinner mycket på just berättartekniken. Jag fascineras också av alla de smått absurda parenteser som plötsligt dyker upp berättelsen - exempelvis berättelsen om den hemvändande tjecken som av misstag mördas av sin familj eller beskrivningen av den fule mannen som blir bedrövad när han tappar bort sin fula sin hund. Jag har svårt att i nuläget bestämma mig för vilket betyg som ger boken rättvisa. Då läsningen, trots alla sina intressanta inslag, inte gav upphov till någon vidare läsglädje, stannar jag i nuläget vid en återhållsam trea.
Betyg 3
2004-10-05 10:48
Som jag förstår det så är Främlingen en klassiker för att det är en av de första böckerna om en mördare ur en mördares synvinkel. Den är lättläst och kort, tog mig två dagar utan brådska. Men jag tror inte att den beskriver ett riktigt mord så bra, jag tror ingen är så likgiltlig när de mördar nån eller efter. Men den är verkligen fängslande.
Betyg 4
2005-03-17 00:13
Ja, vad ska man egentligen skriva, jag har gått igenom de andras recensioner och en sak fick man reda på...den var bra och fängslande.
själv måste jag börja med att jag tycker precis samma sak som vår vän Mersault, angående hans känslor och reaktion när han får höra om sin moders död. det är inte det att jag inte tycker om min mamma, men vad gör det om jag sörjer och gråter, får det henne tillbaka? Dessutom så är det så att Mersaults mor hade nått en hög ålder och bodde på ett ålderhem och kanske var det lika bra att döden tog henne.
men jag tror att det var något annat som satt och tryckte i mersault vår unge väns huve, nämligen rastlösheten och det meningslösa här i världen. han hade helt enkelt bestämt sig för att acceptera allting utan att låta sig beröras av det känslomässigt.
Mersault får meddelandet att hans mor dött på ålderhemmes i alger och han jobbar i paris, han reser ner, men han låter inte fälla en tår medans han går genom de ritualer som efterföljer, istället tar han sig till stranden dagen där på och möter en vacker kvinna som han inte träffat på evigheter, en romantisk relation skapas mellan dessa, men verkar som bara hon uppskattar det, för honom är det likgiltigt och han bara följer med strömmen.
boken skulle egentligen kunna delas in i en grupp noveller som sedan samlats ihop till en bok. men så är det självklart inte, det är samma person, men istället möter man och följer hans utveckling under en längre tid och i olika situationer.
likgiltigheten gör honom till en mördare, men självklart var det bara slumpen som gav honom detta ödet. men han mötte det hela med en likgiltighet som aldrig skådats på den här jorden och pågrund av detta så..................................
en bra berättelse med ett språk som i början var torftlig men som man senare börja vänja sig vid, korthugget och många gånger i tredje person var meningen formulerad.
en fyra, tyckte bättre om pesten, men myten om sisyfos går inte heller den att kritisera
själv måste jag börja med att jag tycker precis samma sak som vår vän Mersault, angående hans känslor och reaktion när han får höra om sin moders död. det är inte det att jag inte tycker om min mamma, men vad gör det om jag sörjer och gråter, får det henne tillbaka? Dessutom så är det så att Mersaults mor hade nått en hög ålder och bodde på ett ålderhem och kanske var det lika bra att döden tog henne.
men jag tror att det var något annat som satt och tryckte i mersault vår unge väns huve, nämligen rastlösheten och det meningslösa här i världen. han hade helt enkelt bestämt sig för att acceptera allting utan att låta sig beröras av det känslomässigt.
Mersault får meddelandet att hans mor dött på ålderhemmes i alger och han jobbar i paris, han reser ner, men han låter inte fälla en tår medans han går genom de ritualer som efterföljer, istället tar han sig till stranden dagen där på och möter en vacker kvinna som han inte träffat på evigheter, en romantisk relation skapas mellan dessa, men verkar som bara hon uppskattar det, för honom är det likgiltigt och han bara följer med strömmen.
boken skulle egentligen kunna delas in i en grupp noveller som sedan samlats ihop till en bok. men så är det självklart inte, det är samma person, men istället möter man och följer hans utveckling under en längre tid och i olika situationer.
likgiltigheten gör honom till en mördare, men självklart var det bara slumpen som gav honom detta ödet. men han mötte det hela med en likgiltighet som aldrig skådats på den här jorden och pågrund av detta så..................................
en bra berättelse med ett språk som i början var torftlig men som man senare börja vänja sig vid, korthugget och många gånger i tredje person var meningen formulerad.
en fyra, tyckte bättre om pesten, men myten om sisyfos går inte heller den att kritisera
Betyg 4
2005-03-31 19:30
Boken börjar aningen trevande, i och med att huvudpersonen Mersault besöker sin mors ålderdomshem för dennes begravning, vilket dock kommer att ha en väldig betydelse för bokens utveckling i ett senare stadium. Genom ett antal olika tillfälligheter råkar slutligen Mersault hamna i en något prekär situation då han kliver över lagens gränser, och blir slutligen inspärrad i väntan på sin rättegång. Trots att det först är närmare mitten av boken som han hamnar i detta vanskliga predikament, tycker jag att det är först här som boken verkligen börjar och tar fart, det var här jag fastnade och blev nästan blev ett med texten.
Precis som i Camus senare utgivna Pesten spelar religion, och den enskilda individens tro en viktig roll, och ett av de mest välskrivna partierna i boken är när Mersault i sin cell har ett samtal med en präst, vilken vill få huvudpersonen att erkänna Gud.
Sammanfattningsvis är det inte så mycket mer att säga, förutom att det är en av de bättre böcker jag läst den senaste tiden, och att betyget blir en stark 4.
Precis som i Camus senare utgivna Pesten spelar religion, och den enskilda individens tro en viktig roll, och ett av de mest välskrivna partierna i boken är när Mersault i sin cell har ett samtal med en präst, vilken vill få huvudpersonen att erkänna Gud.
Sammanfattningsvis är det inte så mycket mer att säga, förutom att det är en av de bättre böcker jag läst den senaste tiden, och att betyget blir en stark 4.
Betyg 4
Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)
2005-04-08 00:15
Albert Camus, Främlingen
Denna bok visar tydligt Camus nihilistiska drag. Mannen, som de yttre omständigheterna gör till mördare, är fullkomligt genial i sin likgiltiga skepnad. Camus språk påminner för mig stundtals om den enkla uppbyggnad som kan skådas hos bl.a. Hemingway. Meningar som inte säger mer än det nödvändiga och ej heller med ord som beskriver särdeless mycket. Det som dock gör mig något skeptisk mot det språkliga bruket är att de stundtals korta, enkla och koncista meningarna byts ut mot dess motsats, nämligen långa överbetonande sådana, där det som tidigare utelämnats istället upprepas med onödiga synonymer. Detta till trots är jag en stor beundrare av Camus språk då detta används som bäst, även om mitt hjärta ligger hos språkmålare som Wilde.
Främlingen är den Camus-bok jag för första gången läste, och den visade då på ett tydligt sätt upp den nihilistiska tankegången. Mersaults öde bestäms helt av ytte krafter, vilka också småningom dömer honom. Den likgiltighet inför hela livets essens som boken visar upp är både tragisk och intressant, beroende på hur man väljer att se det.
Själva rättegången mot Mersault är en enda stor intellektuell njutning, där den brottslige helt lider av brist på empati, men ändå (som vi som läsare kan förstå) inhyser en större humanism än många av de andra i rättssalen. På något sätt får man känslor för den människa som uppenbarligen mer än andra kan vara kapabel till brott, då bristen på moraliska principer blivit moral. Och det är också här som boken får sin styrka.
Främlingen är en bok att läsa och betrakta, och under min andra genomläsning slogs jag av tanken om den inte egentligen är en användbar tankekraft mot den syn på brottslingar vi har idag. Mersault är egentligen ingen ond person, onda personer existerar inte. Hans studie av världen och dess invånare må vara full av likgiltighet, men ett sådant perspektiv är humanare än en syn där man avskyr somliga grupper etc.
Boken är intressant, dels ur filosofisk och nihilistisk synvinkel, men också ur ett rättsperspektiv där vi människor ofta tenderar att döma människor på de känslor de visar, eller rimligare INTE visar, utan att egentligen bry oss om tanken bakom.
Denna bok visar tydligt Camus nihilistiska drag. Mannen, som de yttre omständigheterna gör till mördare, är fullkomligt genial i sin likgiltiga skepnad. Camus språk påminner för mig stundtals om den enkla uppbyggnad som kan skådas hos bl.a. Hemingway. Meningar som inte säger mer än det nödvändiga och ej heller med ord som beskriver särdeless mycket. Det som dock gör mig något skeptisk mot det språkliga bruket är att de stundtals korta, enkla och koncista meningarna byts ut mot dess motsats, nämligen långa överbetonande sådana, där det som tidigare utelämnats istället upprepas med onödiga synonymer. Detta till trots är jag en stor beundrare av Camus språk då detta används som bäst, även om mitt hjärta ligger hos språkmålare som Wilde.
Främlingen är den Camus-bok jag för första gången läste, och den visade då på ett tydligt sätt upp den nihilistiska tankegången. Mersaults öde bestäms helt av ytte krafter, vilka också småningom dömer honom. Den likgiltighet inför hela livets essens som boken visar upp är både tragisk och intressant, beroende på hur man väljer att se det.
Själva rättegången mot Mersault är en enda stor intellektuell njutning, där den brottslige helt lider av brist på empati, men ändå (som vi som läsare kan förstå) inhyser en större humanism än många av de andra i rättssalen. På något sätt får man känslor för den människa som uppenbarligen mer än andra kan vara kapabel till brott, då bristen på moraliska principer blivit moral. Och det är också här som boken får sin styrka.
Främlingen är en bok att läsa och betrakta, och under min andra genomläsning slogs jag av tanken om den inte egentligen är en användbar tankekraft mot den syn på brottslingar vi har idag. Mersault är egentligen ingen ond person, onda personer existerar inte. Hans studie av världen och dess invånare må vara full av likgiltighet, men ett sådant perspektiv är humanare än en syn där man avskyr somliga grupper etc.
Boken är intressant, dels ur filosofisk och nihilistisk synvinkel, men också ur ett rättsperspektiv där vi människor ofta tenderar att döma människor på de känslor de visar, eller rimligare INTE visar, utan att egentligen bry oss om tanken bakom.
Betyg 4
2005-04-20 21:42
Mersault känner ingen sorg vid sin mors begravning. Varför då? Skulle förmågan att känna sorg vara "inlärt"? Är inte det en känsla vi människor har nedärvd.
Mersault känner heller ingen ånger inför dådet han utför. Han verkar heller aldrig tveka inför skotten. Varför då? Är det bara för vi har "lärt oss" att vi inte skall döda? Finns det inte en drift hos den mänskliga rasen att inte i kallt blod utplåna varandra?
Camus låter påskina att inget spelar någon roll. Eller också vill han påvisa motsatsen. Jag förstår inte riktigt. Eller så fattar jag men tycker inte att frågeställningen är intressant.
Däremot gillar jag scenen med prästen i slutet, då huvudpersonen hårdnackat står emot. Detta är skrivet 1942!
Jag gillar sättet Camus framställer historien, språket, passiv dialog osv. Författaren har skarp blick för detaljer, och beskriver precist hur man verkligen kan känna (och bete sig) i vissa situationer. Men jag kan inte (!) sympatisera med Camus slutsatser.
Mersault känner heller ingen ånger inför dådet han utför. Han verkar heller aldrig tveka inför skotten. Varför då? Är det bara för vi har "lärt oss" att vi inte skall döda? Finns det inte en drift hos den mänskliga rasen att inte i kallt blod utplåna varandra?
Camus låter påskina att inget spelar någon roll. Eller också vill han påvisa motsatsen. Jag förstår inte riktigt. Eller så fattar jag men tycker inte att frågeställningen är intressant.
Däremot gillar jag scenen med prästen i slutet, då huvudpersonen hårdnackat står emot. Detta är skrivet 1942!
Jag gillar sättet Camus framställer historien, språket, passiv dialog osv. Författaren har skarp blick för detaljer, och beskriver precist hur man verkligen kan känna (och bete sig) i vissa situationer. Men jag kan inte (!) sympatisera med Camus slutsatser.
Betyg 3
2005-10-28 23:11
Detta är en av mina favoritböcker. Camus beskriver utanförskapet på ett så genialt sätt. Avskalat, stämingsfullt och intelligent.
Betyg 5
2006-01-29 15:30
Sjuklig bok om en man med brist på empati. Det finns en absurd känsla i boken som är helt underbar. Känslan är på gränsen till Kafka och varje människa borde läsa den. Bristen på känslor kan leda tillfarliga sker, så läs den och känn efter...
Betyg 5
Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)
2007-01-16 12:48
Denna, min första bekantskap med Camus, har resulterat i en omedelbar kärleksaffär. Med ett ljuvligt språk och en spännande, men ändå distansierad, intrig skildrar Camus en människa som på en och samma gång är frånkopplad sin omgivning, fast ändå har en förmåga att uppleva världen och existensen mer kristallklart än någon annan. Ett både varmt och iskallt skrivade, som hela tiden går balansgång med poesin. Texten består ofta av korta meningar vilket får varje rad att kännas som ett otvivelaktigt påstående. En berättelse som tränger in under huden och inte ber om ursäkt för sin rättframhet.
Betyg 5
2007-04-18 09:53
Åh, vad jag tycker om den här boken! Redan första meningen fängslar mig. Jag älskar Camus sätt att berätta sina historier, dessa korta men ändå så talande meningar, hans fullkomliga brist på sentimentalitet. Bra, bra, bra!
Betyg 5
2007-06-09 21:15
Till skillnad från många andra här irriterade jag mig på hans apatiska inställning till allt. Säkert en bra bok att diskutera men att läsa den för nöjes skull var inget vidare.
Betyg 2
2008-02-21 16:46
"Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." När Mersaults mor dör förväntas han visa sorg och förtvivlan. Men ynglingen är likgiltig och avtrubbad, han tycks oförmögen att känna, något överhuvudtaget. Efter jordsättningen inleder Mersault ett förhållande med en ung kvinna. Han gör det liknöjt utan något engagemang. Det är Mersaults likgiltighet som slutligen driver honom över gränsen att begå ett mord. Ett bråk utspelar sig på sanddynorna och han knivhugger en man till döds. Under rättegången försöker ynglingen förhålla sig till anklagelserna, men det blir allt tydligare att han är en främling i världen.
År 1942 gav Albert Camus ut "Främlingen" som är ett existenstiellt filosofiskt verk. Camus var uttryckte nihilism i led med Nietzsches filosofi. Detta innebär ett förnekande av det meningsfulla i mänsklig existens. Både Nietzche och Camus har fått en viss stämpel, men deras verk uttrycker mycket mer än bara detta. Framför allt uttrycker de främlingskapet människan känner i VÅRT samhälle och hur moral och värde ersatts med ett moraliskt system som vacklar. Under rättegången mot Mersaults får man vid flera tillfällen känslan av att den unga mannen är mer medveten om världen än vad moralisterna är.
Men trots romanens intressanta uppslag blev jag inte särskilt berörd. Camus språk liknar Hemingways och ibland (när det är som bäst) också Steinbecks. Dock finns det inget som sticker ut. Eftersom jag ännu bara läst en bok av författaren känns det orättvist att döma "Främlingen" efter alltför hårda ramar. Därför ger jag den ett medelgott betyg. Jag kommer läsa fler böcker av Camus för att se om det är författare som man måste "växa i".
År 1942 gav Albert Camus ut "Främlingen" som är ett existenstiellt filosofiskt verk. Camus var uttryckte nihilism i led med Nietzsches filosofi. Detta innebär ett förnekande av det meningsfulla i mänsklig existens. Både Nietzche och Camus har fått en viss stämpel, men deras verk uttrycker mycket mer än bara detta. Framför allt uttrycker de främlingskapet människan känner i VÅRT samhälle och hur moral och värde ersatts med ett moraliskt system som vacklar. Under rättegången mot Mersaults får man vid flera tillfällen känslan av att den unga mannen är mer medveten om världen än vad moralisterna är.
Men trots romanens intressanta uppslag blev jag inte särskilt berörd. Camus språk liknar Hemingways och ibland (när det är som bäst) också Steinbecks. Dock finns det inget som sticker ut. Eftersom jag ännu bara läst en bok av författaren känns det orättvist att döma "Främlingen" efter alltför hårda ramar. Därför ger jag den ett medelgott betyg. Jag kommer läsa fler böcker av Camus för att se om det är författare som man måste "växa i".
Betyg 3
Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)
2008-03-08 21:46
Bättre än så här blir det inte! Ett mästerverk! En bok om likgiltighet... som påverkat mitt liv oerhört mycket.
Betyg 5
2008-04-22 17:15
Likgiltigheten hos Mersault fängslar mig från pärm till pärm och igenkännelsen sticker ibland till ordentligt.
Betyg 5
2008-06-04 14:05
Författaren tycks med boken vilja ha sagt att ingenting egentligen betyder något. Det är allt. Så varför skriva en hel bok? Kunde han inte bara ha gjort en pressrelease?
Boken är ... onödig, i brist på bättre ord.
Boken är ... onödig, i brist på bättre ord.
Betyg 2
2009-08-10 16:41
Lättläst...fast ändå inte. Personen ville inte riktigt gripa tag i mig, för jag tror inte riktigt nån kan vara så likgiltig, utan att lida av nån allvarlig psykisk åkomma...
Betyg 2
Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)
2009-08-10 18:10
Det var ett tag sedan jag läste Främlingen, men inte förrän att ha läst Dostojevskijs Brott och straff insåg jag att Mersault var en nihilist. De enda man egentligen måste skapa en fasad, över att vara en människa som bryr sig, är ens medmänniskor. På sätt och vis blir människorna gudar, vilka man har en moralisk skyldighet att visa känslor. På sätt och vis har boken blivit snäppet bättre med tiden.
"Om gud inte existerar är allting tillåtet"
"Om gud inte existerar är allting tillåtet"
Betyg 4
2010-04-24 09:38
Med relativt korta koncisa meningar byger Camus upp en sorglig och samtidigt skrämmande fiction i Algeriets huvudstad Alger. Jag ser mig att författaren lånat tankar och ideér av Dostojevskij, och samtidigt som hans något specilla författarsätt, trollbinds jag, både av välvilja och motvilja. Bra författad!
Betyg 4
2011-10-13 19:45
Det här är nog en av de underligaste böcker jag läst. Jag läste den i ett skolarbete så det var inte riktigt frivilligt, men efter allt dåligt jag hört om den så blev jag glatt överraskad!!
Huvudpersonen var väldigt skum, men det får man ta. Den var värd att läsa, men ingenting jag skulle valt att läsa om jag inte var tvungen :P
Huvudpersonen var väldigt skum, men det får man ta. Den var värd att läsa, men ingenting jag skulle valt att läsa om jag inte var tvungen :P
Betyg 3
2011-11-16 22:49
Den som påstår att Främlingen är en av de första romaner som behandlar mord ur en mördares perspektiv har uppenbarligen inte läst Brott och straff(1866), Thérèse Raquin(1867) eller Doktor Glas(1905)
Betyg 5
2013-08-21 20:45
Mersault intresserar, förvånar och gör mig arg genom hela boken. En skrämmande likgiltighet i en kort men intensiv och tänkvärd bok.
Betyg 4
Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)
2017-05-03 09:12
Mersault berättar sin historia från moderns begravning till tiden i en fängelsecell. Det är som att få insyn i en man helt oförmögen till känslor. Han är likgiltig till och med inför sin flickväns förslag om giftermål. Vad som än händer så bryr han sig inte. Låt det hända eller inte verkar vara hans livsfilosofi. Att han råkade ta livet av en människa ter sig helt slumpmässigt.
Författaren har på ett skickligt sätt gestaltat en människa som är känslomässigt fri. Ibland kommer små glimtar av vansinne och humor i episoder på de som figurerar runt huvudpersonen. Denne som är totalt likgiltig av det som sker omkring honom. Trots denna likgiltighet så blir han ändå en kugge i spelet. Intressant läsning.
Författaren har på ett skickligt sätt gestaltat en människa som är känslomässigt fri. Ibland kommer små glimtar av vansinne och humor i episoder på de som figurerar runt huvudpersonen. Denne som är totalt likgiltig av det som sker omkring honom. Trots denna likgiltighet så blir han ändå en kugge i spelet. Intressant läsning.
Betyg 3
2017-07-24 15:22
Herregud vilken trist bok! Det är lättläst och tack och lov bara 150 sidor, men beskrivningen av Mersaults liv är torr, lakonisk och färglös. Jag antar att är just meningen att understryka huvudpersonens utanförskap och känslobrist men det blir andefattig läsning. Samtidigt känns det något förlegat och ålderdomligt. En positiv glimt är kanske beskrivningen från Algeriet under Frankrikes kolonialtid men det blir också ytligt.
Betyg 2
2021-03-21 23:31
Intressant historia i kompakt format. En huvudperson som nästan helt saknar känslor och sentimentalitet väcker intresse.
Läsvärdet är sämre än det bestående intrycket. Det är inte litteraturen som imponerar men den klang berättelsen slår an är svår att värja sig mot. Lite som Kafkas Processen.
Personligen uppskattar jag den senare filosofiska delen, där Mersault konfronterar sig själv. Något för bokcirkeln.
Läsvärdet är sämre än det bestående intrycket. Det är inte litteraturen som imponerar men den klang berättelsen slår an är svår att värja sig mot. Lite som Kafkas Processen.
Personligen uppskattar jag den senare filosofiska delen, där Mersault konfronterar sig själv. Något för bokcirkeln.
Betyg 3
2024-11-02 18:01
Meursaults mor dör och han åker iväg för att delta i begravningen. Omgivningen tycker inte att han sörjer tillräckligt, men han känner inget behov och ser ingen mening med att låtsas. Han ses som känslokall och likgiltig men förstår inte det sociala spelet. Inte ens när han träffar en flickvän som vill gifta sig med honom visar han något större engagemang. Men han är medgörlig och ställer upp för sina bekanta, är inte någon tjurig enstöring. En gassande het dag på stranden tappar han det och gör något oförlåtligt. Men Meursault har inget behov av förlåtelse...
Ni som till äventyrs inte läst boken och inte vill spoilas slutar läsa här!
Jag "tvingades" läsa Camus klassiker i gymnasiet och nu i vår bokcirkel. Minns att jag tyckte det var en tråkig bok och jag förstod mig inte på Meursault då. Omdömet kvarstår, men boken är mycket intressant, han är en ovanlig karaktär inom litteraturen. Amoralisk, likgiltig och känslokall, men samtidigt iakttagande och ärlig. Världen känns absurd och meningslös, Meursault är en främling i tillvaron och saknar - eller struntar i - all social smidighet. En jobbig person att umgås med men som inte är ond. Boken kan kallas den moderna existentialismens bibel, tillsammans med Sartres verk, och för mig känns den konstruerad för att skapa debatt.
En fråga jag minns från gymnasietiden är, varför skjuter Meursault araben? Men finns det något svar och är det uteblivna svaret själva kärnan i existentialismen, allt är ändå meningslöst? Skrämmande i så fall och jag tänker att en person som Putin skulle älska Meursault och vilja klona honom till sin armé. En person utan känslor som gör det han blir tillsagd, perfekt för alla krigsherrar. Men det verkar finnas tillräckligt med såna redan...:-(
Vi ska inte glömma omgivningens reaktion, hur Meursault döms i en Kafkaartad rättegång, inte så mycket för skotten som för sin ovilja/oförmåga att ångra sig, be om ursäkt och skylla från sig. Han spelar inte med, hycklar inte, och det är ett värre brott än mord. En tydlig känga till den allmänna synen på hur människor SKA vara. Några sidohistorier är också tänkvärda, mannen som blir av med hunden och sonen som kommer hem efter lång frånvaro.
En klassiker som måste läsas, tillhör allmänbildningen! Visserligen lite svårläst men med korta kapitel och bara på 100 sidor. Klart mer tillgänglig än Pesten av samma författare.
Ni som till äventyrs inte läst boken och inte vill spoilas slutar läsa här!
Jag "tvingades" läsa Camus klassiker i gymnasiet och nu i vår bokcirkel. Minns att jag tyckte det var en tråkig bok och jag förstod mig inte på Meursault då. Omdömet kvarstår, men boken är mycket intressant, han är en ovanlig karaktär inom litteraturen. Amoralisk, likgiltig och känslokall, men samtidigt iakttagande och ärlig. Världen känns absurd och meningslös, Meursault är en främling i tillvaron och saknar - eller struntar i - all social smidighet. En jobbig person att umgås med men som inte är ond. Boken kan kallas den moderna existentialismens bibel, tillsammans med Sartres verk, och för mig känns den konstruerad för att skapa debatt.
En fråga jag minns från gymnasietiden är, varför skjuter Meursault araben? Men finns det något svar och är det uteblivna svaret själva kärnan i existentialismen, allt är ändå meningslöst? Skrämmande i så fall och jag tänker att en person som Putin skulle älska Meursault och vilja klona honom till sin armé. En person utan känslor som gör det han blir tillsagd, perfekt för alla krigsherrar. Men det verkar finnas tillräckligt med såna redan...:-(
Vi ska inte glömma omgivningens reaktion, hur Meursault döms i en Kafkaartad rättegång, inte så mycket för skotten som för sin ovilja/oförmåga att ångra sig, be om ursäkt och skylla från sig. Han spelar inte med, hycklar inte, och det är ett värre brott än mord. En tydlig känga till den allmänna synen på hur människor SKA vara. Några sidohistorier är också tänkvärda, mannen som blir av med hunden och sonen som kommer hem efter lång frånvaro.
En klassiker som måste läsas, tillhör allmänbildningen! Visserligen lite svårläst men med korta kapitel och bara på 100 sidor. Klart mer tillgänglig än Pesten av samma författare.
Betyg 3
"
Köp boken på amazon.se (betald länk) * Som Amazon-associates tjänar vi pengar på kvalificerade köp.
Skriv egen bokrecension till Främlingen
Liknande böcker:
Den blå hertiginnan
P. Gregory
P. Gregory
Döda kvinnor förlåter..
K. Wennstam
K. Wennstam
Det är vi som var Mulv..
J. Oates
J. Oates
Rebell
R. Young
R. Young
Ristmärken
J. Theorin
J. Theorin
Två systrar
J. Bengtsson
J. Bengtsson
Eldsjäl
A. Åhman
A. Åhman
Stormberget
L. Marklund
L. Marklund
En vilsen själ
G. Redin
G. Redin
Huset Versace
D. Ball
D. Ball