Efter andra världskrigets slut fängslades de ledande makthavarna i det nazistiska galleriet för att bli dömda i Nurnberg. Rättegångarna var mycket omtalade. Redan 1943 möttes de allierade ledarna upp för att bestämma hur de skulle handskas med Tyskland efter kriget. Man var ense om att man inte ville skapa samma destruktiva situation som efter första världskriget. Hur man skulle gå till väga var åsikterna delade om, valet stod mellan kategorisk avrättning av tysklands militär eller rättegångar där de anklagade skulle ges möjlighet att försvara sina handlingar inför opartiska domare. Problemet var ett, att Rysslands skenrättegångar omintetgjorde all trovärdighet i opartiska rättegångsmål och två, att de allierade länderna hade så olika syn på syftet med rättegångsmålen. Problemet diskuterades fram och tillbaka utan någon framgång. När kriget äntligen tog slut gjorde man dock bedömningen att rättegångar och avnazifieringsprocesser skulle vara det bästa sättet att handskas med situationen som sådan.

Rättegångarna blev dock mycket omstridda och är så, än idag. Många kritiker hävdade med fog att rättegångarna var ett dramatiskt spel av segermakterna för att tillfredställa opinionen som ropade på hämnd. Man införde för första gången anklagelsepunkten "Brott mot mänskliga rättigheter", men fokuserade så mycket på en av de andra anklagningspunkterna, "brott mot krigsrätt" att de övergripande anklagelserna kunde motargumenteras av försvararna. Hade inte också de allierade brutit mot krigsrätten? Vad var bombningarna av den civila staden Dresden om inte det? Segermakternas anklagelser kunde på denna punkt motsvaras i likartade brott. Eftersom punkten "brott mot mänskliga rättigheter" var så ny la man tyvärr inte tyngden på det - vilket kunde gett ett effektivare resultat. När rättegångarna var avslutade hade få makthavare blivit dömda till döden och ett fåtal till längre fängelsestraff. Många av de mest betydelsefulla nazisterna gick fria och kunde snart få nya befattningar i den nya tyska staten. De milda straffen kritiserades hårt och frusterationen i detta förfarande tog uttryck i Eichmann-rättegången i Israel några år senare.

De anklagade behandlades väl i fängelset. De uppfattades dock som studieobjekt för en mängd nyfikna psykologer från hela världen. Omvärlden var facinerad! Hur kunde dessa till synes veka och bortförklarande män vara skyldiga till ett så fasansfullt dåd som förintelsen? Folk kunde inte förstå det.

Eftersom de anklagade fick få möjligheter att tala med varandra eller närstående tog de gärna chansen att prata med fängelsets psykolog, författaren till denna bok, Leon Goldensohn. Goldensohn var en amerikansk judisk psykolog som blev allmänt omtyckt bland fångarna. Han gav dem möjlighet att prata "fritt" men antecknade noggrant allt de sa. Han ifrågasatte fångarnas avsikter och uppgifter med en helt annan frenesi än åklagare Jackson och kom därför ha en mycket intressant samling autentiska intervjuer när rättegången var över. Först efter författarens död redigerade hans bror materialet för utgivning.

Denna bok innehåller den digra samlingen som innehållsmässigt är en guldgruva. Den tillhandahåller de anklagades mest absurda bortförklaringar och ursäkter för sin inblandning i förintelsen. Självklart var det ingen av de anklagade som egentligen hade varit nazist. Alla löd under någon makthavare som var lätt att lägga skulden på. Följaktligen hade alltså inget kunnat förändras. Hade någon av de anklagade vägrat utföra sina "order", hade någon annan tagit över deras uppgifter. Funderingar kring möjligheten att en sådan inställning i längden kunde skänkt något gott - framför allt befrielse från skuld för den specifika personen tycktes aldrig försväva dem. På grund av detta är boken mycket frustrerande att läsa. Man vill åka tillbaka i tiden och banka in lite vett i nazisternas huvuden. Om inte annat vill man iallafall att de erkänner sin del i det skedda. När ingen var skyldig utom Himmler och Hitler (som hade begått självmord) tycktes förintelsen än mer meningslös än innan.

Rent stilistiskt är boken inte särskilt utvecklad och frusterationen som följer av att de intervjuades hårdnackade envishet inte får sitt utlopp i kontextuella förklaringar av någon redaktör eller liknande. Följden blir en bok som känns väldigt monoton. Intervju följer på intervju, där alla argumenten tycks vara likadana och intervjuobjekten omöjliga att skilja på. Här hade boken vunnit på att någon redaktör före varje ny intervju kommenterat kontexten på ett utförligt sätt och belyst situationen utifrån den kunskap vi har idag. Stundtals blir denna bok nämligen ganska tråkig att läsa. Språkmässigt är det tydligt att författaren inte skrivit för att bli "läst" som en författare. Goldensohns anteckningar är just som anteckningar. Mycket ansvar på bedömningen av de anklagades psykologi läggs på läsaren. Goldensohn talar inte om för läsaren vad hon ska tycka om det sagda - något som är både bra och dåligt. Bra eftersom ingen blir skriven på näsan, dåligt eftersom få faktiskt har kunskapen att avgöra huruvuda intervjuobjekten manipulerar eller inte. Min slutsats är att denna bok är en utmärkt källa för vidare studier. Men det är ingen bok som tål att sträckläsas utan mild huvudvärk. Jag ger boken en svag fyra i betyg. Formen urlakar värdet av innehållet.

Betyg 4