"Moment 22" är en bok som skildrar kampen om rätten att som soldat få ses som individ under andra världskriget, men egentligen vilket krig som helst. Huvudpersonen Yossarian inser efter ett brutalt dödsfall, under en bombflygning, sin egen dödlighet. Med denna medvetenhet följer insikt efter insikt att han inte är annat än en spelpjäs i ett krig som bedrivs flera instanser över honom, där han inte har något att säga till om. Och det enda vapnet han har är civil olydnad - han slutar att följa order.
Krig i sig är omoraliskt. Men när man finner sig inkallad hamnar man i ett tvångssolidariskt läge; man strider för att vinna, men också för att ens övriga kamrater inte ska hamna i underläge. Om man då slutar strida innebär det, förutom att man blir en desertör, att man per se inte längre hjälper ens kamrater. Just denna tvångssolidaritet kan utgöra en hämsko i valet att inte fortsätta strida vidare. Men är det fel att inte vara solidarisk? Speciellt i ett läge som ett krig, där solidaritet innebär att ens chanser för överlevnad minskar drastiskt.
Idag står vi inte längre inför samma situation som Yossarian, när värnplikten var ett tvång. Vi har fått ett val där inget av alternativen gör oss till brottslingar. Idag kan vi dock se effekter efter slopningen av värnplikten - män kan inte längre åberopa patriarkala strukturer eftersom de inte längre befinner sig i en maktlös situation där de kan bli inkallade och bli tvungna att offra sina liv. Och då uppstår nya problem i självbilden hos män. Från att i Yossarians värld ha kunnat utnyttja kvinnor (vilket i sig inte var berättigat, men kanske sågs som berättigat), till att inse att både könen ska existera lika villkor.
Om det är något som boken visar så är det krigsförloppets brutalitet, inte bara genom att människor dör, men också hur moralen förvrängs. Krig förändrar människor. Krig förändrar bilden av vad som är fel, eftersom man tillåts göra saker som aldrig annars är tillåtna. Våldet blir så pass normaliserat att man kanske inte längre rannsakar ens handlingar. Just detta visas speciellt i ett kapitel, "Den eviga staden", där Yossarian vandrar genom gatorna i Rom och ser elände efter elände, vilket återspeglas i en mörk och obehaglig Kafka-liknande atmosfär.
Boken i sig är väldigt absurd i såväl handling som dialog, vilket kanske är ett sätt att återspegla krigets absurda dimension. I vissa lägen är den alltför långrandig, men Heller vet vad han gör. Allting vävs förr eller senare samman, varenda liten detalj. Och det är välskrivet. Men framförallt är det hyllning till rätten att få bestämma över sitt liv.