Victor Frankl hade i stort sett slutfört sitt manus som beskrev hans idéer om logosterapin när han blev deporterad till koncentrationsläger. Hans manus förstördes och i tre år fick han genomlida förintelselägernas helvete.
I Auswitch-Birkenau insåg han betydelsen av sina teorier då han noterade vilka som överlevde och vilka som tynade bort och dog under tortyr och fångenskap.
De som överlevde var de som hade - eller fann - en mening.
Själv fann han sin mening i att försöka återställa sitt manus med de medel som fanns till buds.

Frankl överlevde och slutförde sitt manus och startade därmed en ny terapiform - logosterapin. En terapeutisk metod som inte bara betraktar människans psyke som en maskin, utan accepterar och räknar in en andlighet som ligger utanför männsikan.
Något som är större - och kan ge meningsfullhet.

Första halvan av "Livet måste ha en mening" är en beskrivning av Frankls erfarenheter från Auswitch-Birkenau - med utgångspunkt i hans teorier. Beskrivningen blir därför märkligt konret och strukturerad - men ändå med den smärta och angelägenhet som bara en drabbad kan förmedla.
Detta resulterar i en av de bästa beskrivningar av förintelselägren som jag fått ta del av.

Andra delen av boken är en nedbantad version av teorierna kring logosterapin. De presenteras och belyses med personliga exempel från förintelselägerna blandat med egna och andras fallstudier. Boken avslutas med utdrag från ett föredrag Frankl höll vid den tredje världslogoskongressen 1983.

"Livet måste ha en mening" är en mild, diskret och återhållsam bok - som paradoxalt nog även är upplysande, upprörande, omskakande och inspirerande.
Frankl förmedlar kunskap med minimalt fokus på sitt eget lidande. (Han fick till och med övertygas att sätta ut sitt eget namn som författare till boken, då han inte ville stjäla fokus från dess egentliga syfte.)
I stället ligger fokus på att få läsaren att förstå och känna vikten av att hitta en mening och att en mening alltid finns för alla - men att den kan vara svår att finna.

En riktigt bra bok är en bok som stannar kvar, förändrar en och inspirerar en.
"Livet måste ha en mening" har jag med mig varje dag nu. Jag har börjat se mening där jag inte sett den tidigare. När till och med meningslösheten börjar innehålla frö till mening - då har verkligen denna boks syfte haft sin verkan.

Betyg 5

Hösten år 1942 fördes den judiska psykoterapeften Viktor Frankl tillsammans med sin fru och sina föräldrar till koncentrationslägret Theresienstadt (och sedan vidare till Auschwitz-Birkenau). När kriget äntligen tog slut var Frankl den enda överlevande i sin familj. Frankl ansåg att han hade överlevt för att han lyckats hitta en mening i lidandet. Frankls personliga mening var att rekonstruera sitt eget manuskrift rörande logosterapin (som nazisterna hade tagit ifrån honom vid ankomsten till Auschwitz). Detta blev ett mål som gav honom psykologiska verktyg att härda ut i det helvete som lägret innebar.
I lägret insåg Frankl att också i värsta tänkbara miljö, finns möjlighet för människan att upphöja sig över det fruktansvärda. Likaså förstod han att existensiell ångest i högsta grad kunde få en människa att släppa taget om sig själv och förlora hoppet. I lägret kallades dessa människotrasor utan hopp för muselmaner. De såg ingen orsak att leva vidare och dessa personer var så att säga "levande döda" och snart gav också deras kroppar upp.

Efter kriget romantiserades synen på de överlevande. De var hjältar som utstått fruktansvärda kval, men återkommit till livet som helgon. Men Frankl skulle så länge han levde försöka föra fram de mänskliga erfarenheterna han erfarit i lägren. De bästa överlevde inte! Tvärtom tvingades lägerfångarna ljuga, stjäla och förråda sina kamrater för att kunna överleva. Men i allt mörker kunde Frankl ändå se ljuset. För visst kunde man ta ansvar för sitt liv och sitt lidande också i Auschwitz.

Efter kriget utvecklade Frankl logosterapin vidare och gav ut sin mest kända bok, "Livet måste ha en mening". Från början hade han tänkt ge ut boken anonymt under sitt fångnummer, men han uppmuntrades av sina vänner och kollegor att gå ut med sin historia och ge den ett ansikte.
"Livet måste ha en mening" är uppdelad i två delar. Den första delen behandlar Frankls upplevelser i Auschwitz och den andra delen är en förenklad beskrivning av logosterapin. Logosterapi sägs vara en väg mellan Freud och Jungs teorier (en uppfattning som jag personligen inte delar) men hävdar tillskillnad mot nämda två att människan alltid har möjlighet att ta ansvar för sitt liv och sin mening - oavsett situation. Freud och Jung betonar i detta avseende samhällets påverkan på människan och hennes sociala uppväxtmiljö. Frankl hävdar att dessa aspekter självklart spelar roll, men att de inte är statiska. Hans människosyn är på så sätt mycket optimisktisk.

Logosterapin härstammar från det grekiska ordet för mening och denna terapiform har blivit flitigt utnyttjad efter kriget. Viktor Frankl var en i allra högsta grad unik människa! Han såg möjligheten att reflektera kring sitt olycksaliga öde och hjälpa andra människor i deras lidande. Frankl var också teolog även om jag ännu inte greppat vilken tradition han tillhör - den judiska eller kristna. Och på sätt och vis spelar det ju ingen roll. Frankls Gudsbild är frånkopplad de historiska traditionerna. Logosterapins essens handlar om att hitta sin mening livet just nu. "Livet måste ha en mening" är lättläst och inte det minsta högtravande. Författarens erfarenheter gör honom trovärdig och ger hopp till läsaren att det alltid finns ljus i mörkret. Boken är bland det bästa som skrivits om förintelsen, men den är lika givande för en teolog och en psykolog. Jag har läst om denna bok gång på gång och alltid hittat nya insikter och funderingar kring mitt eget liv. "Livet måste ha en mening" av Viktor Frankl får en stark femma. Den är en av vår tids viktigaste verk!

Betyg 5