Piruett för kannibaler

Piruett för kannibaler (1985) är en mardrömsk kortroman om poeten Glad (som åläggs av myndigheterna att byta namn till Sad) som anländer till den genombyråkratiserade välfärdsstaten och konstaterar att livet har flytt. Allting möglar, människorna möglar, byråkraternas pampiga hus håller på att sjunka ner i marken och måste stöttas, teleprinterremsor med byråkratisk information ålar sej in överallt. Glad kämpar emot så gott han kan. Försöker anlägga obscent erotisk moteld, men blir till sist tvungen att skrapa av sej det värsta möglet och flaxa från landet.

Utdrag ur boken:
Jag flyger in på låg höjd, bestämmer mig för att gå ner på ett stycke slät mark till höger om en ås, fältet är mjukt och lerigt och för ett ögonblick tror jag att jag ska sjunka rakt igenom jorden när jag tar mark.
Jag går mot åsen för att orientera mig, mina fötter sjunker ner till anklarna i den gulgröna sörjan, jag börjar redan ångra att jag begav mig hit. Jag har inte varit här på många år, känner inte riktigt igen mig, allt är förändrat, verkar tomt och öde, här finns inga tecken på liv, hallå var håller ni hus, vad är det som har hänt.
Jag vandrar omkring i det egendomliga landskapet, varken fågel eller fisk tycks trivas här längre, inte heller ser jag till några insekter, växtligheten verkar totalt utplånad.
Jag går vidare, skymtar enstaka människor på avstånd, de rör sig på åkrarna långt borta men är alltid försvunna när jag kommer fram. Jag går mot en fallfärdig byggnad, ropar utanför de stängda dörrarna, jag vill er inget ont, är bara en fredlig vandrare som har kommit på besök. Så småningom kommer några människor ut ur husen, de är fruktansvärt magra, svälter kanske, verkar nästan stumma av hunger.
Jag pekar mot marken, där finns inte ett grässtrå, har ni haft besök av gräshoppor, nej, nej, en äldre man skakar på huvudet och pekar utåt havet, tydligen har folket här tidigare levt på fiske, nu finns här ingenting, deras mäktiga grannländer har tömt havet på fisk, sugit åt sig allt levande, bottenskrapat havet på rom och yngel och skaldjur, deras väldiga fiskeflottor är utrustade med elektroniskt maskineri som rakär åt sig fisk och plankton som valar.
På grund av ett ständigt ökande livsmedelsbehov har jättenationerna utökat sina fiskegränser med hundratals mil, de är totalt hänsynslösa, skamlösa roffarstater, banditer, de hungrande massorna i deras miljonstäder skriker efter proteiner, man anser sig inte längre kunna ta hänsyn till att småländer ligger i vägen när man stakar ut nya iiskevatten, trots att befolkningen här bor långt ifrån havet går stormakternas fiskegränser rakt över deras åkrar.
De glupska fiskeflottorna har order om att skaffa frarn proteiner till varje pris, de fiskar numera också på land för att kunna fylla kvoterna, de fångar hundar och katter med krok, kaniner och råttor tas med långrev som slängs ut milvis mellan byarna, höns och fjäderfä tas med nät som spänns upp över slätter och ängar, hästar och kor klubbas som säl.
Allt halas upp på däck, flås och saltas ner, fryses eller konserveras, saftas, syltas, torkas, allt tas till vara, varje tand, varje klo, hud och klövar, brosk och tarmar, allt mals ner till buljongtärningar, inget får förkomma, allt kan ätas.

Medelbetyg: 4,5 (2 röster)