Det första jag slås av när jag håller Sanna Hagmans bok i min hand är hur vacker den är. Kristian Älegårds svartvita fotografier är mycket stämningsfulla, mättade med symbolik, atmosfär och känsla. Det här är en viktig bok, en nyttig bok som tar sig an ett svårt och tabubelagt ämne; självmord. Författarinnan har, ungefär 10 år efter sin pappas självmord, skrivit boken hon önskat hade funnits där då när hennes liv skakades i sina grundvalar genom pappas drastiska beslut och handling.

Boken bygger på intervjuer med 25 personer som alla förlorat sina fäder genom självmord och har en bra struktur med logiska, kronologiska teman och en handboksliknande känsla utifrån den ”resa” som varje självmordsdrabbad person går igenom. Boken är genomgående mycket pedagogisk och inleds med en bakgrund till och inflygning i ämnet och kriscykelns olika faser.

Intervjupersonernas berättelser exemplifierar varje enskilt tema i boken och det är verkligen stark och samtidigt väldigt vacker läsning. Jag gjorde själv ”misstaget” att försöka läsa boken på Stockholms tunnelbana på väg till jobbet en morgon. Efter en liten stund satt jag och blinkade med tårarna rinnande nedför kinderna; jag insåg att den här boken var alldeles för personlig, gripande och stark för att jag skulle kunna läsa den i den typen av miljö. Sanna Hagman är också en mycket duktig skribent, hon jobbar som informatör till vardags och det märks på det flyhänta och lättlästa språk hon använder. Hon förhåller sig till språket så befriande enkelt, orden flyter ur henne på ett väldigt naturligt sätt och det hela är mycket lätt att ta till sig. Hon närmar sig det mycket svåra ämnet på ett välgörande okonstlat sätt när hon låter intervjupersonerna komma till tals en efter en. Här finns en spegel och en personlig klangbotten för var och en att relatera sina egna svåra upplevelser till. Läsaren får lyssna till andra röster och kan reflektera över sin egen situation. Det hela är mycket värdigt, vackert och välskrivet.

Framställningen vilar på fast professionell grund eftersom varje tema och intervjupersons berättelser, känslor och upplevelser kommenteras och diskuteras av tre proffs i sammanhanget; en samtalsterapeut, en präst och en polisdiakon. Det är alltså inte bara en ytterst välskriven och vacker bok; det finns en genomgående professionell inramning till bokens olika teman. Läsaren får goda råd och stöd och bokstavlig hjälp att leva vidare i det kaos han/hon befinner sig i. I slutet av boken ges tips om vart man kan vända sig och hur den som känner att den behöver mer hjälp kan gå vidare.

Sanna Hagman har skrivit en mycket realistisk, hoppfull och klok bok om ett oerhört svårt ämne. Självmord är varken kvalitativt eller kvantitativt ett litet problem då ca 2 000 svenskar om året tar sina liv och var och en av dem i genomsnitt lämnar 5 närstående sörjande efter sig. Alla dessa har i Sannas bok fått god hjälp genom att i ljuset av andras upplevelser bearbeta och förstå det outsägligt svåra de går igenom. Mitt i all gränslös smärta kastar boken ändå ett hoppfullt och vackert ljus över frågorna och visar på vägen vidare. Det som hänt kan aldrig göras ogjort, men hur vi som människor förhåller oss till det är nyckeln till att läka såren.

Betyg 5

Denna bok är skriven av Sanna som miste sin pappa 1995 genom självmord. Den fokuserar på att förlora en fader men passar alla som mist en nära anhörig på detta traumatiska sätt.
Denna bok gör mig oerhört berörd och väcker upp starka känslor inom mig. Den är tragisk och sorglig men andas hopp.

Betyg 5