Hösten 1947 vandrar en ensam kvinna i eleganta manskläder genom det krigshärjade London. Under kriget var hon ambulansförare, nu är hennes liv betydligt mindre dramatiskt. Kay har fått se saker som ingen borde behöva se, och liksom för de flesta som tvingades uppleva blitzen är hennes liv för alltid förändrat.
I Nattvakten får vi möta fyra Londonbor, tre kvinnor och en ung man, som alla på olika sätt har drabbats av kriget. Förutom Kay finns här den vackra Helen, som tvingas smyga med sin kärlek, och hennes arbetskamrat Viv, som känner det som om hennes liv håller på att rinna ifrån henne. Och så Vivs bror, den till synes naive Duncan. Skickligt vävs deras levnadsöden samman i en berättelse om hjältemod, förbjuden kärlek och det vardagliga livet som trots allt måste gå vidare.
Sarah Waters är tillbaka med en himlastormande kärleksroman som sålt i över 100 000 exemplar. Boken har legat på bestsellerlistorna i England och blev dessutom nominerades till Bookerpriset.
''En överväldigande bedrift. Waters minutiösa research suger läsaren, både känslomässigt och fysiskt, rakt in i den malström som var blitzen i London.''
Daily Mail
''En sann, underbar bok som inte behöver använda några trick för att få dig att vilja läsa den en gång till.''
Observer
Översättning Ulla Danielsson
Sarah Waters föddes 1966 och har givit ut tre mycket uppmärksammade romaner, Livstråden, Ficktjuven och den i det närmaste kultförklarade debuten Kyssa sammet. De två sistnämnda böckerna har också blivit filmatiserade av BBC.
Utdrag ur boken:
''De hade dragit sig närmre varandra då de kikade ut. Helen var precis som tidigare medveten om Julias andedräkt mot örat och kinden: hon förstod att hon bara behövde röra på huvudet - bara vrida det, lägga det lite på sned, det räckte - för att hennes läppar skulle finna Julias i mörkret.
Men hon stod alldeles stilla utan att kunna göra någonting och till slut var det Julia som började kyssa henne. Hon lyfte handen och rörde vid Helens ansikte och förde deras munnar mot varandra och när kyssen som var som en eld fått grepp om dem lade hon andra handen mot Helens nacke och tryckte henne ännu hårdare intill sig.
Efter en stund drog hon sig emellertid undan. Hon knöt upp Helens scarf och började långsamt dra i knapparna i hennes kappa. När kappan var uppknäppt började hon med sin egen och när jackas slag hade öppnats rörde hon sig åter framåt och de två öppna ytterplaggen förenades i vad som Helen tyckte var ännu en skyddande mur, bakom vilken det var ännu mörkare än bakom den första.
Där innanför kändes hennes och Julias kroppar pulserande, hårda och häpnandsväckande varma. De kysstes igen och pressade sig mot varandra - Julias lår trängde in sig mellan Helens ben och Helens gled in mellan Julias och de stod nästan utan att röra sig och bara gungade fram och tillbaka med höfterna.
Till sist vred Helen huvudet. ''Det var det här Kay ville ha, eller hur?'' sa hon viskande. ''Och jag förstår varför. herregud. Det känns ... det känns som om jag är hon! Jag vill röra dig, Julia. Jag vill röra vid dig som hon ville ... ''
Julia drog sig undan. Hon grep Helens hand, tog av henne handsken och släppte den. Hon förde Helens hand till sina byxknappar, öppnade dem och förde nästan brutalt in handen. ''Gör det då'', sa hon.