Frankenstein är definitivt en bok som berör.
Ett utav de främsta teman i boken handlar om att vara bättre Gud, i det här fallet att som dödlig kunna skapa liv ur ingenting. Detta påminner mig starkt om grekiska tragedier så som Odyssén som får en tuff färd hem p.g.a. sin tro på att vara bättre än gudarna (hybris är den rätta termen). Till en viss del tror jag att Shelley ville säga att vi inte får glömma bort vår dödlighet., för det är en låga som lätt kan blåsas bort.
Jag tänkte mycket på hur långt man har kommit i dagens vetenskap när jag läste boken. För flera århundraden försökte man hitta de vise sten och elixir som skulle göra att man lever längre. Med dagens vetenskap närmar vi oss dåtidens mål närmre och närmre. Med bio- och genteknik blir vi gudar. Bara för någon månad sedan på Vetenskapens Magasin så skulle en man försöka att få fram en ny organism genom att kombinera ihop ett DNA. Vad skiljer sig detta ifrån Frankenstein? Nästintill ingenting. Det är inte förrän vi inte kan kontrollera något som vi blir varse konsekvenserna och det är även då vi kommer ihåg vår dödlighet.
Ett annat tema är monstrets handlande. Monstret var så ensamt och hade absolut ingen vid sin sida, inte ens någon som kunde titta på honom utan att bli äcklad. Detta blev som en metafor för främlingsfientlighet. När vi ser något utöver det vanliga bygger vi snabbt upp en mur som är svår att rasera. Som Martin Luther King Jr. sade: man bör bli bedömd för sin karaktär, inte sitt yttre. Men jag måste säga att jag blev rörd av monstret. Tidigare hade jag trott att det var känslolöst och mördade efter eget behag. Men han hade känslor och att bli nertryckt gång på gång måste ju förr eller senare utlösa en sådan ilska som överkom honom, fastän han skydde den själv.
Det som intresserade mig när jag läste boken var att Frankenstein inte delgav någon sin hemlighet. Det är väl det som är problemet även idag att inte säga något till någon utan hålla inne med allting. Till slut äter det upp en inifrån. Sade han inte något av vetenskapsmän yrkeshemligheter, eller ville han inte bli klassad som en galning, eller vågade han helt enkelt inte delge om vad han hade åstadkommit för att han själv som skapare blev äcklad och inte kunde föreställa sig hur andra skulle bli.
En bok som det är lätt att skapa sig en åsikt över och definitivt en klassiker som bör läsas. Jag läste boken på engelska och rekommenderar andra likaså. Följande citat från boken sammanfattar den helt enligt mig: Remember that I am thy creature; I ought to be thy Adam; but I am rather the fallen angel, whom thou drivest from joy for no misdeed.