Eklips gemensamma tema är egentligen bara att materialet producerades till största delen under 2005. I övrigt inget tema eller styrsel.
Men det är inget jag saknar heller. I Lindströms produktion står varje bild för sig själv, så då är det skönare att få en samling av det bästa än att få en samling på ett specifikt tema.

Som vanligt är Lindström oförskämd, elak, över gränsen. Flera gånger ler man, då och då skrattar man högt. Aldrig är jag uttråkad. Dock ställer jag mig tveksam till vissa återkommande teman. Ungefär som musikvärldens ”variationer” där ett tema tas om och om igen, men med små variationer.

Dels finner vi olika sorters personer som kommer till himmelen och finner att Gud inte var den de trodde och de säger: ”Åh, herre Gud.
Sedan har vi bäbisen som lemlästar en hund när mamman i bakgrunden säger till en väninna: ”Och så är det en så himla barnkär ras också”.
Och fågeln som nyser och omgivningen som får fågelinfluensapanik.

Genomgående är första versionen roligast. Även om någon av de senare versionerna egentligen är roligare, så blir de tama när man känner att det är en upprepning. Välj ut den bästa och sålla resten känner jag.

Betyg 3