Mats Persson är dalkarl, son till en bonde och ska egentligen kunna hålla sig utanför kriget. Men då den dräng som var tänkt att enrolleras avviker, beslutar Mats att ta dennes plats.

Lejonet från Norden skildrar händelser från 1628, då Sveriges krigsmakt intervenerar i det Tyska kriget, och slutar 1631 då Gustav II Adolf stupar i Lutzens dimmor. I boken får man följa Mats, som blir livknekt hos general Johan Banér och hans bror Benkt, som är fältpräst och fanatisk protestant. Kring dessa spinner Rune Pär Olofsson en intressant väv med omväxlande faktiska och uppdiktade personer. Genremässigt ligger boken nära såväl Jan Guillou som Björn Holm och Lars Widding.

Bra, spännande och lättläst. Och jag hoppas att det finns en fortsättning, för vissa väsentliga trådar lämnades ordentligt lösa.

Betyg 4

Trevlig historisk roman av Rune Per Olofsson som man gärna sträckläser.

Betyg 4

Lejonet från Norden, roman kring trettioåriga kriget Rune Pär Olofsson 1982

”Ett bottenlöst hav av allt vad som ont är, sådant är kriget”. Grev Baner ligger på sin dödsbädd och återger de ord Gustaf Adolf yttrat två dagar innan slaget vid Lutzen, det slag som blev konungens död och nu även Baners. Om Gustav II Adolf har yttrat just de orden eller om det är författarens det kan jag inte gå i god för. Men ett krig är ett krig, inget man kan glorifiera med.

Året är 1629 och bonden Bengt Olofsson från Bengtsgården i Svärdsjö socken är på väg med sin dräng Elof till utskrivning vid lägret i Bjursås för vidare färd mot Brunnbäck och Preussen. Yngste sonen Mats följer med trots faderns protester, man han ger efter då han förstår att det är bra att få hjälp hem med hästen. Drängen kunde han mista men inte sin son, men nu blev det i alla fall så att Mats anmälde sig som frivillig ehuru drängen Elof tog sin chans och rymde.

Det blir ingången i kriget genom Mats och även hans äldre bror Bengt eller Benedictus Benedictus som han heter som krigspräst. Är det ett krig i religionens namn eller en kraftmätning mellan furstarna, kanske en kombination, det är kanske lättare att skylla allt på religionen, men sist är det människan som styr och många tvingades ut i detta krig som ingen kunde vinna. Kriget blev till slut självgående och så många svenskar ingick inte i den svenska hären, det var skottar, holländare, danskar, tyskar, fransmän, litauer, polacker och ungrare, de tog värvning hos dem som hade krigslyckan.

Att skildra krig i bokform är en konst och jag tycker författaren lyckas mycket bra, det är inte glorifierat, man förstår att inte många klarade sig levande på slagfältet, men många dog också i sjukdomar. Olofsson beskriver svenskarnas krigskonst med dess uppställning i fler led som var en framgångsrik metod. Bondsonen Mats som får smeknamnet Goliat blir en motsats mot det svåra, han blir en hjältefigur som klarar sig ur det mesta. Han är rådig och orädd och avancerar snart till ridknekt åt general Johan Baner, vid ett tillfälle räddar han tom livet på kungen, det blir lite äventyrsroman emellanåt. Gustaf Adolf beskrivs som en fryntlig och kvicktänkt man, men också otålig, han stred sida vid sida med sina soldater, även han orädd. Det är mycket munhuggeri som skildras och Mats är inte den som räds för överheten, även med sin bror prästen har han många meningsskiljaktigheter, Bengt har en stark tro, men under krigets gång börjar den vackla och Mats i sin tur börjar fundera varför de strider mot en tro som verkar frommare än deras egen.

Bengt började misströsta när döden slog som mest omkring honom, kriget lydde sina egna lagar, ju fler som föll, desto närmare fred kom man. ”Men det var aldrig härar som föll, det var människor, kvar blev de som sörjde.”

Rune Pär Olofsson har berättarglädjen i blodet och det märks att han är påläst, det tunga blandar han med kvicka kommentarer och även lite kärlek. Jag kände emellanåt att det blev lite för mycket krig, men så var det ju just det det handlade om så det får man vara beredd på.

Betyg 3