Alfons är sju år och har fått ett jobb. Han ska vara barnvakt åt Småttingen. Alfons ser allting framför sig. Hur han ska göra kvällsmat åt Småttingen och sedan ska denne sitta i hans knä och Alfons ska läsa sagor för honom.
Men det blir inte som Alfons tänkt sig, för Småttingen säger att han kan själv. Och inte ens den hemskaste sagan om de hemskaste monster får Småttingen att vilja sitta i Alfons knä.
”Mera monster, Alfons!” är en söt bagatell. Det känns som Gunilla Bergström skriver två sorters Alfonsböcker. De som på ett smågulligt sätt tar upp små företeelser och låter barnen känna igen sig och fundera lite grann. Och sedan är det böckerna som tar upp de stora frågorna och med kuslig precision sätter fingret där det känns mest – på ett sätt som barn kan relatera till.
Detta är en gullig bagatell.