Alfons leker med katten när hans pappa säger att maten är klar. Men Alfons har inte tid att äta. Han säger: ”Nej”.
Ställd inför sin obstinata son försöker Alfons pappa med allt från hot och ilska till fjäsk och skoj, för att få Alfons att komma och äta. Men inget fungerar. Alfons säger: ”nej”, ”icke”, ”näpp”, ”vill inte”.

I ”Näpp! sa Alfons Åberg” tycker jag föräldraskapet tas upp på ett utmärkt sätt. Föräldrar förväntas veta vad som är bäst och hur saker och ting ska vara. När barnen sätter sig emot finns det sällan några bra verktyg att hantera det med. Ska man bli arg och hota?, ska man vara snäll och tigga? ska man beklaga sig?, locka? Det finns alltid en expert som uttalar sig positivt om det ena och negativt om det andra – så föräldrar står lika handfallna vilket som.

I ”Näpp! sa Alfons Åberg” tvingas Alfons pappa gå igenom hela registret – utan att något fungerar. Det som slutligen ger en öppning är när han tar in vad Alfons vill och de tillsammans kommer fram till vad som är bäst.
Och det är det jag tycker denna bok berättar så bra: förälder och barn är man tillsammans.

Betyg 4

Bok med hög igenkänningsfaktor om matvägran

Mycket underhållande dialog. Jag hörde den här inläst av Björn Gustafson, väldigt bra!

Betyg 4