Herr Brun har ett hus en trädgård och ett jobb. Han har en mamma också. Trädgården använder han inte och mamman besöker han sällan.
Herr Brun mår inte bra. Han är inte lycklig. Så en dag bestämmer han sig för att inte gå till jobbet, utan ger sig ut för att söka lyckan.

Fam Ekman har en säregen och intressant ton i sin berättelse om Herr Brun. Ibland funderar jag på om det ens är en barnbok - men så kommer jag att tänka på att den är en produkt av 70-talet, då man tänkte att barn förstår och kan hantera det mörka.
Och visst är det så (vart tog den attityden förresten vägen och var kom "Teletubbies" och "Bananer i pyamas" i från?)

Fam (eller läsaren) talar direkt till Herr Brun och puschar på honom. "Ska du verkligen gå till jobbet? Du behvöer inte." Och när författaren väl knuffat iväg honom så är det bara att hänga på. "Vart ska du ta vägen Herr Brun?", frågar författaren. "Ut och söka lyckan", svarar Herr Brun. "Och vad ska du göra nu?", frågar författaren. "Hitta mig en dam", svarar Herr Brun. "Vad gör du nu Herr Brun. Sitter du och dricker?", frågar författaren. "Håll käften", fräser Herr Brun.

Jag blev stormförtjust i berättarstilen. Den är både överdrivet barnslig och överdrivet krass på en gång. Den ena stilen motiverar och bekräftar den andre.
Därför blir inte moralen för pekpinneaktig även om den är tydlig.

Fams illustrationer är lika enkla som uttrycksfulla.

Betyg 4