Första delen i trilogin om ringens krig, berättad ur hobbitarnas synvinkel, de kortvuxna och dittills i Midgård i stort sett okända varelserna från Fylke. En av mina första stora läsupplevelser. Man måste erkänna att den är ett mästerverk, men den kräver mycket av sin läsare. Helst ska man läsa andra böcker av Tolkien, som förklarar och fördjupar hans stora mytologiska skapelse Arda. Ringens herre beskriver bara slutet av Tredje Åldern och början på Fjärde Åldern, den tid då människorna tog över och de gamla sagoväsena bleknade bort; alver, dvärgar, hobbitar, orcher, drakar, jätteörnar, jättespindlar och andra varelser.
Böckerna tänks bygga på "Västmarks röda bok", en krönika över "de stora åren" skriven av Bilbo och Frodo Bagger och avslutad av Sam Gamgi.
Första delen handlar om att trollkarlen Gandalf just förstått att den ring som Bilbo hittade under sin resa till Ensamma berget (se boken Bilbo) verkligen är Den Stora Ringen, Härskarringen, den som Isildur högg av från mörkrets herre Saurons finger flera hundra år tidigare och som sedermera hittades på floden Anduins botten av hobbiten Deagol, stals av hans kusin Smeagol, och varit i hans (som numera kallas Gollum) ägo sedan dess.
Gandalf inser att den absolut inte får komma tillbaka till Sauron, att den bara kan leda till ont och att den måste förstöras, och att Saurons makt på så sätt kan tillintetgöras. Han planerar ett sätt att föra ringen till Domberget, där den en gång smiddes. Bilbo är gammal och istället överlämnas ringen och uppdraget till hans släkting Frodo. Sedan tar den långa resan och allt som händer i världen runt omkring sin början.
Många klagar över att inledningen är så seg! Jag upplever istället att Tolkien bygger upp en enorm förväntan på vad som ska komma. Och att man på så sätt, och genom romanens långsamma tempo, kommer in i den här fantasivärlden, som ju på de allra flesta sätt påminner om vår egen, eller rättare sagt hur det var i ett medeltida Europa, där folk levde i mindre byar, som jordbrukare eller hantverkare och som hade ett närmare förhållande till naturen än vi har idag. Tolkien har sagt att han inte ville skriva en allegori över någonting, utan bara skrev för att roa och för att det var så kul att berätta en saga och att låta fantasin flöda.
Första delen följer resan fram till att Ringens Brödraskap skingras, i och med att Frodo och Sam ger sig av från de andra, efter att Boromir har försökt att ta ringen från Frodo. Det finns många höjdpunkter, som det magiska besöket hos Tom Bombadil, de svarta ryttarnas anfall mot värdshuset i Bri, flykten över vadstället där ryttarna spolas bort av en flodvåg, den ruskiga färden genom dvärgastaden Morias övergivna gruvor och salar, med "väktaren i vattnet", orchöverfall och balrogen som drar med sig Gandalf ner i jorden, och besöket hos alverna i Lothlorien, där Frodo och Sam får titta i Galadriels spegel.
Jag håller inte med om att filmerna är bättre än böckerna. Man får helt andra bilder i huvudet när man läser. Peter Jackson har gjort en amerikaniserad och överdriven version, ändrat på saker i onödan, lagt till eget, överbetonat och förvanskat actionscenerna osv. Scenerna i Moria är de värsta – där stämmer inte mycket överens med boken. Visst är filmerna bra som sådana, men boken är något annat och mycket mycket rikare. Det är böcker man kan läsa om många gånger och ha med sig genom livet.
Den nya översättningen är bra, om än inte perfekt. Den har rensat bort många felaktigheter och överdrifter i Ohlmarks gamla översätting och lättat upp språket, men kanske gått lite för långt åt vardagsspråket till. Jag gillar Roland Adlerberths översättningar av Silmarillion, Sagor från Midgård m. fl. Där stämmer "tonen" bättre överens och man tänker inte alls på att man läser en översättning.
Ohlmarks dikter tyckte jag bättre om än Lotta Olssons lite blodfattiga nytolkningar.
Jämför Ohlmarks:
Eärendil, en sjöman stark,
blev strandsatt i Arvernien.
I Nimbrethil en timmerbark
han byggt, att ta sig hem igen.
Dess segel vävts av silverväv,
av silver var lanternans hus,
en svan var båtens vita stäv,
dess vimplar strålade av ljus.
med Lotta Olssons:
Earendil var en havets man,
långt borta i Arvernien.
En båt att segla byggde han,
av timmer fällt i Nimbrethil.
Av silver gjordes seglens väv
och dess lanternor likaså,
och som en svan var förens stäv
och flagg och vimplar glittrade.
Vilken har bäst rim och rytm och känns mest fantasieggande...?