Några tankar kring deckare:
Det var ett tag sen jag läste Sjöwall/Wahlöö oxå. Böckerna ger en väldigt bra bild av den tioårsperiod under vilken deras 10 deckare gavs ut.
De första böckerna i serien är ett ännu ganska idylliskt Sverige (som vi 50- och 40-talister minns med värme!), trots att t.ex. Roseanna innehåller ett läskigt sexmord. Det låter hemskt, men varje sommar på den tiden, försvann och mördades en ung kvinna. Alla följde vi spaningsarbetena via tidning och radio. Det var som deckar-följetångerna på radio och alla pratade om det, liksom alla pratade om Hylands Hörna. Tänk, det var innan vi blev blasè på mord. Det var i det Sverige de första böckerna om Martin Beck tilldrog sig. Efterhand blev böckerna roligare, men också mindre realistiska och Beck blir till slut marxistleninist.I efterhand blir de sista böckerna rätt jobbiga med sina politiska pekpinnar. Men det var på den tiden då även centerpartister kunde gilla Marx (Karl, inte Harpo). Jan Guillou har ju jämfört sina Hamiltonböcker med Sjöwall/Wahlöös svit. Men de sista (sämsta) av Sjöwall/Wahlöös böcker är bättre, rent stilistiskt än Guillos Hamiltonböcker. Sjöwall/Wahlöö är/var författare. Jan Guillou är en bra journalist. Men liksom flera av hans andra kollegor skriver han som en journalist även när han skriver romaner - det blir ganska torftigt, lite som att läsa gamle Jules Verne: Det skramlar högt, men är för den skull inte musik.
Jag läser sällan deckare. Men nu längtar jag efter att läsa om Simenons många böcker om Maigret. I den piprökande kommissarien Jules Maigrets Paris står tiden stilla, bara skurkarna rör sig. Roger Borniche, en fransk snut, skrev en mycket bra deckare: Snuten. (Originalets titel: Flic Story). Den skildrar Borniches jakt på mördaren Emile Buisson. Det är en tuffare variant av Maigret! Men miljöerna är de samma. Tyvärr har boken inte kommit ut i nytryck på länge och är därför svår att få tag på. Det vore dessutom kul om Borniches andra böcker kunde bli översatta.
Ps. Sjöwall/Wahlöös sista bok, Terroristerna slutar med att en naiv flicka som indirekt drabbats av statsministerns politik, mördar honom. Det är nästan som en grotesk idyll-variant av mordet på Anna Lindh! Det är som Wilde sa; Att verkligheten efterbildar dikten, inte tvärt om.