Det här är en allegori som skildrar en skrämmande och kall tillvaro.
Handlingen börjar med att språkvetaren Budai är på väg till en konferens, han kliver på ett plan i Budapest med destination Helsingfors. Det är vad han tror. Vid framkomsten känner han inte igen sig. Han hamnar i ett kaos som hela tiden stegras. Det myllrar av människor, det är timslånga köer till allt. Alla har bråttom är irriterade och arroganta, att språket är obegripligt gör inte saken bättre. Passet tas ifrån honom, pengarna börjar sina. Han har ingen aning om var han är . Så träffar han Epepe och blir åtmnstone sedd för ett ögonblick.
Boken är skriven i ett tempo som hela tiden ökar. Som läsare är man hela tiden inställd på att det ska bli värre , men är ändå inte beredd. Samtidigt skrattar man åt vissa händelser för man förstår hur han känner . T.ex. när Budai försöker få tillbaka sitt pass i hotellreceptionen och mannen bakom disken förstår verkligen ingenting. Budai försöker med kropsspråk, när det inte går skriver han lappar på flera språk, men portiern ser helt uttråkad ut. Då brister det för honom och han tappar behärskningen totalt. Allt som händer huvudpersonen följer man med spänning. att tänka sig in i hans situation, inte veta var han är, inte hur han kommer därifrån, inte förstå någonting, vilken mardröm. Man lider verkligen med honom och glädjs när ett litet hopp tänds. Författaren lyckas hålla spänningen hela tiden.
Ferenc Karinthy driver händelseförloppet till bristningsgränsen, pulsen är hög. Många tankar far igenom huvudet, ett skräckscenario. En uppskakande och mycket läsvärd bok, med både humor och allvar.