Den Chilenske poeten och nobelpristagaren Pablo Neruda var en för mig, till helt nyligen, obekant författare. Diktsamlingen “20 kärleksdikter” är ett ungdomsverk som författades av en endast 20-årig Neruda år 1924. Som vanligt när det gäller poesi avgörs läsupplevelsen i stor utsträckning av den sinnesstämning som läsaren vid lästillfället befinner sig i. Jag köpte denna lilla bok då jag blivit drabbad av en ögoninflammation och därför inte orkade läsa “normal skönlitteratur”. Det skulle visa sig att det blev ett “inget ont som inte har något gott med sig“:

"5.
För att du skall höra mig
blir mina ord
ibland finare och liknar
måsarnas spår i sanden.

En halskedja, en rusig skallra
för dina händer, lena som duvor.

Och avlägsna ser jag mina ord.
Inte längre mina tillhör de dig.
De klänger på min smärta som murgrönans skott.

Så klänger de uppför våta väggar.
Din är skulden för denna blodiga lek.
De flyr undan min dunkla håla.
Allt är uppfyllt av dig, allt uppfyller du.

Före dig befolkande de min ensamhet, som du fyller,
och de är vanare än du vid min förtvivlan.
Nu vill jag att de säger det jag vill säga,
så du hör mig som jag vill du hör mig.

Ångestens vind brukar ännu rycka loss dem.
Drömmarnas orkan kan ännu slita ner dem.
Andra röster hör du i min smärtfyllda röst.
Gamla munnars klagan, blod från gamla böner.
Älska mig, vän, på min förtvivlans vågor.

Men av kärlek färgas mina ord.
Allt uppfyller du, allt är uppfyllt av dig.

Av dem skall jag göra en oändlig kedja
för dina vita händer, lena som duvor."

Det ska bli spännande och läsa mer av denna författare, och se hur hans författarskap utvecklades över tiden. Avslutningsvis: Ögoninflammationen var naturligtvis det onda och Nerudas dikter det goda.

Betyg 4