Hermann Hesses Narziss och Goldmund (från 1930) utspelar sig under 1300-talet i de trakter som idag kallas Tyskland. Ett land som i boken är hårt pinat av digerdödens obarmhärtiga härjningar. I inledningen får läsaren stifta bekantskap med den ena av bokens två förgrundsgestalter: Den unge och finlemmade Narziss. En briljant ynglig som idkar flitiga och mycket framgångsrika studier vid klostret Mariabonn. Lite längre fram i boken introduceras bokens verkliga huvudperson Goldmund; en pojke som är några år yngre än Narziss och som lämnats till klostrets försorg av sin stränge fader. Goldmund dras nästan omedelbart till den förståndsmässigt överlägsne Narziss och gör allt som står i sin makt för att fånga dennes uppmärksamhet. Det visar sig dock snart att Narziss och Goldmund är väldigt olika varandra, ja de är faktiskt varandras direkta motsatser: Två individer med så olika lidelser och livsmål att de för sin själsliga överlevnad blir beroende av den andres vänskap. Goldmund lämnar så småningom klostret och den trygga världen för ett liv som kringstrykande vagabond och kvinnokarl.

Har man läst andra böcker av Hesse blir igenkänningsfaktorn påtaglig bara efter några kapitel. Återigen kretsar romans tema kring själslig dualism; om en person som oupphörligen slits mellan sina själsliga och kroppsliga begär. En person som likt en bordtennisboll förs fram och tillbaka mellan två jämnstarka spelare. Goldmunds rotlösa leverne beskrivs förhållandevis ingående vilket tenderar till att göra första halvan av boken ganska seg. Det visar sig dock mot slutet att detta har varit ett genialiskt sätt att påvisa livets nyckfulla vågrörelser och det faktum att en människans snåriga vägval i ungdomen har bäring längre fram i livet. Goldmund blir inom sinom tid en skicklig bildhuggare, en konstnär som ständigt strävar efter att avbilda urmodern, livets källa och en inkarnation av den egna modern - en kvinna som bara finns bevarad i fragmentariska minnesbilder. Mot slutet av boken är det upp till läsaren att avgöra vem av Narziss och Goldmund som gjort det mesta av livet...

Återigen en förbluffande insiktsfull och stor läsupplevelse signerad Hermann Hesse. Jag upphör aldrig att förvånas över denne författares storhet och unika förmåga att förvandla smärtsamma livserfarenheter till stor och tidlös litteratur. Att denna roman verkligen är tidlös visade sig genom att jag inte genast förstod att handlingen var förlagd till medeltiden. Det var först efter halva boken, och då Goldmund konfronterades med digerdöden, som ljuset gick upp för mig: Klostret var medeltida på riktigt! Språket är avslutningsvis briljant, förstklassigt karaktärsbeskrivningarna likaså. Vad som framförallt imponerade på mig var de utsökta skildringarna av Goldmunds pinade oro och ständiga otålighet. En läsupplevelse utöver det vanliga.

Betyg 5

En oförtjänt okänd roman i jämförelse med andra verk av Hesse som Stäppvargen, Siddharta och Glaspärlespelet. Helt representativ för Hesses författarskap där Hesses sökande och törstande lyser i stark målerisk närvaro. Över Hesses själsoro svävar en skönhet och tröst i gestaltningen som gör denna läsning till något utöver det vanliga. Här finns livserfarenhet och en avskalad renhet som skiljer detta från Hesses undomsverk. I klass med Glaspärlespelet men i med ett mer tillgängligt och tilltalande format.

Betyg 5

Helt lysande! Läs detta!

Betyg 5