Den japanske nobelpristagaren Yasunari Kawabatas roman Tusen tranor (från 1949) handlar om den unge och kultiverade Kikujis första möten med den allvarsamma leken - kärleken. Tre kvinnor av minst sagt varierade åldrar och karaktärer kommer under handlingens gång att falla vår huvudperson i smaken. Första föremålet för Kikujis åtrå är en ung flicka som han möter vid en teceremoni (passande nog iklädd en kimono utsmyckad med tusen tranor). Därefter sin avlidne faders älskarinna och slutligen dennes unga dotter! Handlingen kretsar sedan kring Kikujis relationer till dessa tre och hur han undan för undan medvetandegörs om att de tre kvinnorna är hårt sammanbundna vid ett gemensamt och inte alldeles lyckligt förflutet; vid ett finmaskigt nät av traditioner och tabun som bara kan resultera i en katastrof...

Jag tycker inledningsvis att det på ett väldigt tydligt sätt märks att boken är skriven i slutet av 1940-talet. Författaren försöker ideligen att påvisa att Japan inte helt tillintetgjorts av det nyligen förlorade kriget. Genom hela boken visar författaren också att Japan var ett land stadd i stark ekonomisk utveckling. Det visar sig bland annat i författarens beskrivningar av moderna bilar, det idoga telefonerandet mellan bokens huvudpersoner och de snabba och fräcka tunnelbannevagnarna som rör sig i ett nät runt staden. Utifrån ett historiskt perspektiv - och som uppfångare av tidsstämningar - utgör säkerligen Tusen tranor en litterär skatt. Tyvärr är resterande delar av boken mindre lysande.

Bokens mest akuta problem ligger enligt mig i att Kawabata gjort det komplett omöjligt för läsaren att få något vettigt grepp om huvudpersonen. Det var nämligen mycket svårt, gränsande till ogörligt, att under läsningens gång förstå sig på den unge Kikuji då denne knappast beskrevs alls. Som läsare fick man inte ens veta vad han arbetade med (annat än att han gick till sitt kontor) eller hur han såg ut. Sedan misstänker jag Tusen tranor blivit föremål för ett mycket ofördelaktigt översättningsarbete. Språket saknar nämligen flyt och valet av ord och ordföljder känns ibland helt obegripligt. Boken är emellertid inte dålig, snarare svårgreppbar. Det finns en del fina förtjänster också, exempelvis de utsökta skildringarna av hur den stela japanska kulturen binder fast ungdomen vid de synder som begåtts i det förgångna. Summerar jag bristerna och förtjänsterna stannar betyget vid en trea. Inte minst därför att det alltid är trevligt att ta del av litteratur som beskriver andra kulturer och stämningar än den europeiska.

Betyg 3