”Svarta hunden” är Stephen Booths debutroman och utspelar sig i ett sommarhett Edendale, ett litet samhälle på den engelska landsbygden. Femtonåriga Laura Vernon har hittats död i skogen efter några dagars försvinnande. Hennes kropp påträffas av den gamle gubben Harry som är ute med sin hund, och polisen tror att han har något att dölja, precis som många andra personer i trakten.
Ben Cooper och Diane Fry är två av poliserna som kopplas in för att lösa fallet. Cooper är född och uppvuxen i Edendale, och känd i byn då hans numera legendariske far dött i tjänsten, så Cooper har fullt upp med att leva upp till sin fars minne. Dessutom har han en svart hund på axeln; privata problem som han tampas med. Diane Fry är den inflyttade polisen som blir Coopers medarbetare. Hon är karriärlysten och följer alltid regelboken till skillnad från Cooper som går mer på känsla. Jag tycker att både Cooper och Fry är schablonartade och lite trista. Det verkar som alla deckarförfattare målar upp sina karaktärer, speciellt när det gäller poliser, som varandras motsatser. Visst, det kanske är mer intressant att följa ett polispar som inte är exakt likadana till sättet, men det känns lite tjatigt.
Själva mordgåtan, då? Den är inte spännande att följa direkt och den griper inte tag i mig. Man får följa förhör med misstänkta personer, bland annat den mördade flickans släkt och bekanta till släkten. Vem som helst kan vara mördaren. Detta varvas med Coopers och Frys privatliv och deras försök att lära känna varandra.
Boken är som helhet ok, men jag skulle inte rekommendera den till någon. Det finns bättre deckare. Skulle jag sätta betyg på boken endast baserat på själva upplösningen där mördaren avslöjas skulle denna bok få ännu sämre betyg. När mördaren avslöjas tänker man typ ”jaha, och?”. Kunde Booth inte komma på en bättre intrig och upplösning än såhär? Gäsp, säger jag och sträcker mig efter nästa bok.