Annika Bengtzon har fått ett vik på Kvällstidningen och ett rivningskontrakt med toppenläge på Kungsholmen(men som den hjältinna hon är måste hon förstås tampas med kallvatten i kranen och toa i trappuppgången).
En person vid namn Josefin blir mördad och hon visar sig förstås ha både en präktig bakgrund som inkluderar en prästpappa med radhus,små och stora skelett i garderoben,samt givetvis en praktskitstövel till pojkvän.
En politiker som har oturen att ha en övernattningslägenhet i närheten av kyrkogården där kroppen hittades,riskerar att bli hackemat i händerna på kvällstidningarna när sammanträffandena blir många.Liza slänger kvällstidningsjargong omkring sig och som vanligt märks det att hennes mediavänner hjälpt henne med detaljer som hur ett bårhus ser ut och hur det går till att identifiera ett mordoffer.Det blir upprabblingar som hon staplar för att ge miljön substans,men det vacklar.
Ur Annika-synpunkt är historien här tämligen okej eftersom hon här ännu inte hunnit trassla in sig i en massa tjat om barn,dagis och relationer,något som i de senare böckerna tar för stor plats.Här slipper man det.
Men,historien känns sökt och miljön vald för att chocka och eventuellt kittla publiken,något den inte lyckas med speciellt väl.
Jag vet inte varför jag inte lyckas känna något för Annika Bengtzon som romankaraktär.Hon känns inte trovärdig,utan bara som en korkad idealist som springer genom tillvaron med skygglappar.Hon engagerar inte(ändå känns hon som minst irriterande här,innan hennes superfjant till man och gulliga barn kommer in i bilden),hon är bara onaturligt perfekt och verkar njuta av att visa mindre perfekta människor(som sin egen mamma i boken Paradiset) hur man ska leva.Stark tvåa,men inte mer.