2006 års nobelpristagare.
Snö är en tegelstensroman, som behandlar tre dagar i den insnöade turkiska staden Kars.
Författaren kritiserar både muslimer, kristna, ateister, kommunister och kurder, som finns i den lilla staden. Han lyckas på något sett få fram det tokiga i alla religoner och politiska fraktioner. På samma gång är han ödmjuk mot den enskilda människan, som är tvungen att välja mellan något av blocken. Och därmed anamma ALLA dess tankar och slagord. Boken fängslade mig verkligen, även om den emellanåt blev lite långrandig.

Betyg 4

Till en början känner jag att jag inte är intresserad av frågan Gudstro/ateism. Pamuk uppehåller sig länge och grundligt i detta motsatsförhållande. Men gradvis förstår jag att det handlar inte (bara) om det egentligen, utan frågan gäller egentligen ett annat "motstasförhållande": Det traditionella (muslimska) Turkiet eller det moderna, mot Europa (ateistiskt) strävande, Turkiet. Detta blir i Pamuks händer en fascinerande fråga. Som jag - skam sägandes - inte varit särskilt medveten om... åtminstone inte innan jag läste "Istanbul" där samme författare också behandlar turkarnas kluvenhet - då i icke-fiktion.

Men det är inte allt. Språket flyter väldigt ledigt, det är ofta en fröjd att läsa. Visst, såhär omfångsrika böcker kan vara ansträngande ibland, så även "Snö", men aldrig blir det tråkigt.
Att det hela till slut mynnar ut i en metaroman, (nästan omärkligt) gör att jag mot slutet känner mig riktigt glas att jag valt att läsa denna roman.
Synd bara att den är så dåligt korrekturläst!

Betyg 4

Vintern -92 återvänder poeten Ka till Turkiet efter 12 år i politisk exil i Tyskland. Han beger sig till staden Ka, där en tidigare flickvän nu precis skiljt sig och är ”lovligt byte” igen. Samtidigt har han fått i uppdrag av en tidning att skriva en artikel om en serie självmord som begåtts av unga kvinnor i staden. Självmorden verkar inte ha någon direkt logisk grund, men förefaller bero mer på politisk eller religiös fanatism än på familjära eller sociala problem.

Under Kas dagar i Kar drabbas byn av ett våldsamt snöfall som isolerar samhället och öppnar möjligheten för en uppgörelse mellan alla de skilda grupper som tvingas leva tätt samman: myndigheter, militärer, islamanhängare, fanatiska islamanhängare, kurder, vänsterradikala.
Och samtidigt som en militärkupp, ledd av chefen för en teatergrupp, sätter sitt grepp i Kar – blir Ka förälskad och bryter sin fyra år långa skrivkramp.

Precis som nobelpistagaren Imre Kertész (nobelpriset 2002) bok – ”Mannen utan öde” känns Orhan Pamuk (nobelpriset 2006) – ”Snö” vara skriven utifrån tanken att en kylig och distanserad stil överlämnar värderandet och bedömandet åt läsaren.
Författaren tar inte själv ställning utan presenterar bara historien på ett närmast objektivt sätt. I Kertész ”Mannen utan öde” fungerar denna berättarstil ypperligt. I Pamuks ”Snö” fungerar det sisådär.

En fördel i Pamuks bok är dock att massor av frågor kan ställas och avhandlas. Kvinnans rätt under ett Islamskt styre.
Kvinnans rätt under ett sekulariserat styre.
Kvinnans rätt att underkasta sig Islamska regler under ett sekulariserat styre.
Turkiets kluvenhet mellan Europas sekularisering och Islamvärldens konservatism.
Turkiets lillebrorskomplex inför Europa och västvärlden.
Turkiets lillebrorskomplex inför arabvärlden.

Alla frågorna tas upp med glasklar tydlighet – utan att författaren för oss fram till något svar. Han presenterar blott den extrema kluvenhet och splittring som är Turkiet av idag – utan att ta ställning för endera sidan.
Och i det avseendet är boken utmärkt.

Men hellre hade jag i så fall läst en faktabok i ämnet. För karaktärerna i ”Snö” bryr jag mig inte ett skvatt om. Inte heller storyn engagerar mig nämnvärt. Berättelsen är onödigt distanserat när är inte ens en pågående militärkupp – där folk skjuts till döds under en i tv-sänd teaterföreställning – kan fånga mitt intresse. Och vi ska inte ens nämna kärlekshistorien som jag gäspade mig igenom.

Jag är helt övertygad om att dessa mina reaktioner var så som Pamuk ville ha dom. Att han med största knivskärpa komponerat karaktärer och intrig för att ge precis detta resultat. Och för en annan sorts läsare än mig, kan detta nog ge en mening som ger boken behållning.
Men för mig blev ”Snö” en ganska tom upplevelse.

Pale Olofsson som uppläsare har jag aldrig stött på tidigare. Och jag hoppas sannerligen att jag inte gör det framledes heller. Med en språkmelodi som påminner om när Mora träsk sjunger ”Nu ska vi ut på tigerjakt”, blandat med fullständigt märkliga betoningar - som ofta fick mig att helt missförstå sammanhang – gjorde han en ganska trist läsupplevelse tämligen outhärdlig.

Betyg 2

Den turkiska författaren och nobelpristagaren i litteratur 2006 Orhan Pamuk har skrivit en spännande, politisk, mystisk och psykologisk roman om en isolerad landsbygdsort i Turkiet. Snö används som en symbol boken igenom och skapar en förstärkning av de stämningar som författaren försöker frammana under händelseförloppen såsom tystnad, isolering, skönhet och filosofiska system.

Romanen utspelar sig i skärningspunkten mellan den sekulariserade regeringen vars arv härstammar från Kemal Atatürk, islamister och nationalistiska kurder. Även små marginaliserade vänstergrupper får plats i dramat. Det gemensamma som alla dessa grupper, utom den förstnämnda, har är att de tar avstånd från västvärldens sekulära och ”dekadenta” levnadssätt samt västvärldens ”fördomar” om turkar och kurder mm. Värt att veta är att författaren själv, Pamuk, är en jagad och hotad man som inte kan känna sig säker i Turkiet utan måste leva i exil. Han har blivit åtalad för att ha skymfat den turkiska identiteten och hans böcker har dessutom blivit utsatta för bokbål.

Huvudpersonen i ”Snö”, Ka, har återvänt till Istanbul efter att ha levt tolv år i exil i Tyskland där han tappat mycket av sin inspiration. Han har också anammat ett västerländskt leverne och betraktar sig som ateist. Han har därför lite svårt att anpassa sig till den landsbygdsort som han sedermera reser till för att rapportera om en självmordsepidemi bland unga huvudduksflickor för en Istanbultidnings räkning. En ytterligare anledning till att han reser är att han vill träffa en tidigare kvinnlig vän.

Då huvudpersonen är poet och berättarjaget är författare är de mycket nyfikna på olika människors sätt att tänka. De problematiserar samt vrider och vänder på sin egen roll i sammanhanget. De har mycket svårt att ta parti för någon sida och tenderar att ge efter för den som de för tillfället talar med, särskild huvudpersonen Ka. Exempel på detta är att Ka ena gången kan tänka sig att frångå sin sekulariserade livsstil för att bli religiös när han talar med islamister medan han håller med Atatürk-anhängare vid direkt konfrontation. Det enda som man kan vara säker på med Ka är att han blir väldigt inspirerad till att skriva dikter i den lilla turkiska orten, Kars, samt att han har förälskat sig i Ipek.

Romanen ger en personlig beskrivning av de spänningar som finns inom Turkiet och det är intressant att läsa en roman som utspelar sig utanför västvärlden som omväxling. Ett problem med boken är berättartekniken där jaget först är passivt och sedan aktivt. Man får först intrycket av att romanen har en allvetande berättare då man får veta ganska ingående hur Ka tänker. Efter ett tag framgår det att den allvetande berättaren inte är en allvetande berättare utan en vän till Ka som försöker ta reda på så mycket som möjligt om sin vän. Det blir lite av en pseudodokumentär på slutet av boken. Något som fungerar mycket bättre är teaterns och verklighetens gränsöverskridanden. En teaterföreställning övergår i en statskupp och en statskupp övergår i en teaterföreställning. Som helhet är boken värd en läsning då den kombinerar skönlitteraturens inlevelseförmåga med verklighetens spänningar i ett land som någon gång kan bli ett EU-land.

Betyg 4

En bok med ett språk som flöt på väldigt bra, och den kändes inte seg någonstans. Men antalet problem som den avhandlade kunde ha dragit ner för nu vart den lite för mastig.

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

En ganska trist tillställning på det hela taget, men den uppmanar till eget funderande kring spännande frågor om frihet, rätt och religion. Författaren har en avspänd och distanserad ton som lämnar läsaren fri, för att inte säga ensam.

Första delen av boken försökte jag ta till mig i form av en talbok, inläst av Pale Olofsson, vilket dock snabbt blev outhärdligt. Det var för mig en första- och som jag hoppas sistagångsupplevelse. Hans betoningar var ofta helt godtyckliga och förvrängede sammanhanget till obegriplighet, samtidigt som han på detta sätt tycktes försöka framhäva något helt annat än bokens innehåll, eventuellt sig själv, men mest lät det som att han inte alls fattade vad han läste.

Betyg 2

Vacker och en smula spännande. Ka är en sympatisk karaktär som är lätt att ta sig till.

Betyg 3