Jag är inte någon storläsare av Stephen King även om jag läst en del av hans böcker. Denna blev jag lite intresserad av eftersom det tydligen är en bok han själv är väldigt nöjd med och en bok som han rest runt och gjort reklam för. Något som han normalt sett inte gör enligt vad jag läst. Hans böcker säljs bra ändå.

Boken var lagom spännande och visst dyker det upp en del övernaturligt - såklart det är ju Stephen King, men lagom mycket på något sätt. Det var en sådan bok att jag var tvungen att lyssna för jag ville verkligen veta hur det skulle gå. Inte en sådan talbok som det är lätt att somna till alltså. Men väl värd att lyssna på. Eller läsa om man hellre vill det. Det är lätt att känna med huvudpersonen och det är förmodligen därför det är svårt att släppa den ifrån sig.

Betyg 4

Helt okej som bok
men fruktansvärt tråkig när jag sitter där tillbakalutad i älsklingstolen och förväntar rysningar och sömnlösa nätter!
King kan bra mycket bättre och jag tycker att han skall leta fram sin gamla stil ( som i eldfödd och jurtjyrkogården) istället för att försöka bli fin.

Betyg 2

Jag har aldrig skrattat, gråtit och varit så rädd när jag har läst den här boken. Stephen King i sitt esse.

Betyg 5

När Liseys man Scott dör rasar hennes värld samman. Lisey stod visserligen alltid i skuggan av Scott som var erkänd författare, men hon tyckte om att stå där. Nu när han är borta känner hon sig övergiven och ensam. Efter två år har hon fortfarande inte städat ur hans arbetsrum. Giriga bibliofiler jagar efter Lisey eftersom de vill åt hennes mans litterära kvarlåtskap. När Lisey och hennes depressiva syster slutligen börjar rensa i arbetsrummet hittar Lisey gåtfulla uppmaningar från Scott som manar henne att söka efter deras gemensamma historia och återupptäcka sin man som han verkligen var.

Ja, och sen är det en massa övernaturligheter också - naturligtvis. Ett mörker i form av äckelgegga (faktiskt!!) hotar uppsluka Lisey och hennes närmaste, en analrumpliknande orm äter upp elaka människor långsamt och väldigt slemmigt. Lisey får vägledning av Scott för att kunna vandra kring i samma flummiga trädgårdar med dammar av livets vatten som Scott brukade hitta sin inspiration i. Hon får en symbolisk rundvandring i sagans förtrollade land där frukter bara är ätbara innan skymningen och där konstiga skäckiga djur hotar störa friden ...etc etc.

Denna bok tycks vara ett försök av King att rusta upp sitt rykte som författare. Texterna är mer genomarbetade än de brukar vara (vilket King förklarar vara resultatet efter att han anlitat en "lektor/kritiker"), men det är samtidigt också det som berättelsen förlorar på. Jag tror vi kan komma överrens om att Kings intriger sällan är av högsta klass (även om det finns undantag som bekräftar regeln, se "Nyckeln till frihet"), men han har sällan misslyckats med att teckna sina personkaraktärer väl och ge berättelsen ett naturligt flöde. "Liseys berättelse" saknar dock helt gripande personkaraktärer och flödet är obefintligt. King är vanligen en fantastisk författare som kan ge liv åt de mest korkade historier (läs polaroidkameror som äter upp dig, mangelmaskiner och bilar med pms) men så var inte fallet med "Liseys berättelse" vilket gjorde läsandet till en smärre orgie i tristess.

Berättelsen kom liksom aldrig igång. Och det som borde varit spännande kändes bara påklistrat med dejavu-feeling. King återanvände mönster från flera av sina böcker, bland annat "Rasande Rose". Språkligt försöker han frångå sina typiska maniska ramsor, språkliga ordlekar som är så vanligt förekommande i hans böcker. Boken kändes tillrättalagd. Kings typiska gimickar fanns visserligen där, men i ny form och på konstiga ställen. Som om författaren inte helt förstod innebörden av detta och plockade in det lite varstans.

Detta får mig att spekulera över om det verkligen är Stephen King som skrivit boken. Stephen Kings son "Joe Hill" har nyligen utkommit med en bok (En hjärtformad ask) där han bokstavligen går i sin pappas fotspår. Den boken kändes som ett plagiat på Kings stil och det gör denna bok också. Men det är inga bra plagiat. Jag spekulerar självklart, men alternativet tycks mig mycket värre. Nämligen att Stephen King förlorat sitt grepp om karaktärerna och förlorat sin originalitet. Så jag hoppas att King är en snäll pappa och låter sin son skriva under ett mer framgångsrikt namn. SNÄLL PAPPA SNÄLL PAPPA (håll tummarna) Boken får en svag tvåa i betyg.

Betyg 2