I De artificiella paradisen, Les paradis artificiels, skildrar Baudelaire bruket och njutningarna av haschisch och opium. Substanser som för honom blev porten till en bättre värld, en värld av syner och drömmar, en värld av konstgjorda paradis. Med drogernas hjälp får Baudelaire visioner som för honom rymmer poesins sanna natur. Men de narkotiska drömmarna kan lätt förvandlas till mardrömmar och opiets njutningar övergår i ohyggliga bakrus. Som njutningsmedel segrar istället poesin - som klarsyn och berusning, som skydd och befrielse.