Det är år 1958 och sju mobbade femteklassare förs samman av ödets nyck. I förlorarnas klubb finns färgade Mike, den fattiga pojkflickan Beverly, Stan, som är jude, Bill som stammar så fort han försöker säga en mening, Ben vars kroppshydda är enorm, astmatikern Eddie och slutligen den storkäftade Richie. Barnen blir snart varse om att något inte står rätt till i Derry, den lilla staden där de bor. Något ont lurar i kanalerna, något som bara barn kan se, men som är högst verkligt ändå. En mordvåg skakar staden, där små barn lemlestas och dödas på de mest fasansfulla sätt. De enda som kan stoppa det onda är de udda barnen.
Tjugosju år senare börjar fasorna igen och de nu vuxna barnen lämnar sina hem, sina respektive och sina karriärer för att åter jaga skräcken tillbaka i kanalerna där de hör hemma. Men barnens tro är något unikt, kan vuxna åstadkomma samma magi?
"Det" var den första King bok jag läste. Jag var själv elva år precis som barnen i boken, och nog skrämde berättelsen halvt ihjäl mig. Vid det här laget har jag läst boken kanske 20 gånger om, både på svenska och engelska. Jag älskar den fortfarande. Och fortfarande blir jag lika livrädd när jag läser den. Jag måste till och med göra en ritual med nallebjörnar som vaktar sängens alla fyra hörn innan jag vågar lägga mig tillrätta med boken. Rent berättarmässigt är den här boken nästan unik. Den är lång, en riktig tegelsten, men ändå blir den aldrig tråkig. Barnens berättelse och de vuxnas vävs in i varandra och kompletterar varandra perfekt. Varje person växer i ens medvetande och man lämnas inte oberörd ens av det "onda" gänget som Henry Bowers tillhör. Språkmässigt är boken också väldigt speciell. Samtidigt skulle jag inte påstå att den är värd att läsas bara för språkets skull. "Det" är troligtvis inte den bästa King-Roman som författats, även om jag är nostalgisk och älskar min "första" kontakt med King. Bortser jag från mina egna nostalgiska känslor kan jag inte ge boken fullpott. Ingen jordgubbe alltså, men väl fem stjärnor!