Vid krigsslutet 1945, då de nazistiska koncentration och förintelselägren i Tyskland och Polen öppnades upp, kom en hel värld till insikt om att en "civiliserad" stat gjort ett framgångsrikt försök att förinta hela folkgrupper.

Tyskland delades upp mellan den allierade västvärlden och det kommunistiska östblocket. Och tidigt etablerades en bild av Tyskland som demoniskt och rent igenom ont. Tyskarna själva hade svårt att ta itu med skuldfrågan, speciellt när den blev kollektiviserad. Skulle varje tysk verkligen vara skyldig till de makabra dåd som uträttats i Auschwitz, Treblinka och alla de andra förintelselägren? Många tyskar upplevde sig bli högst orättvist behandlade. Miljoner tyskar tvångsförflyttades efter krigsslutet och led i många år svält, sjukdomar och misär. Kvinnor hade förlorat sina män, sina söner i kriget och bombattetaten mot kulturstaden Dresden visade att de allierade knappast var moraliskt oförvitliga. Kriget bar absurda drag från båda håll. De allierade hade bombat Hiroshima och Nagasaki med två skilda atombomber (olika typer för att få reda på verkningarna). Många tyskar upplevde de allierade vara hycklande när de svartmålade den tyska staten som ondskan personifierad. Många tyskar upplevde alltså att de också var offer för Hitlers krigsvansinne och redan hade lidit nog.

Under en lång tid försökte man följaktligen bagatellisera förintelsen. Man ställde den i relation till de allierades våldsdåd och jämförde Auschwitz med sovjetiska Gulag. Men man vägrade befatta sig med kollektivskulden som sådan. Avnazifieringsprocesserna i Tyskland förvandlades till skämt och höga nazister återinsattes i sina gamla ämbeten. Man ville starta om på nytt och glömma de tidigare våldsdåden. De tyska exilförfattare och intellektuella som försökte blotta problemet anklagades vara förrädare och svikare. Under tio år koncentrerade sig Tyskland på att bygga upp landet från grunden.

Inte förrän på 60-talet började man blottlägga skuldfrågan ånyo. Ovant började man försöka hitta förklaringar till nazismen. Men skuldfrågan splittrade tyskarna om och om igen. Den katolska kyrkan anklagade den evangeliska, preussen-tyskar anklagade Potsdam-tyskarna osv osv. Såret var allt för djupt för att tyskarna skulle kunna enas och ta på sig skulden och därigenom låta såret läka och komma vidare.

På 70-talet och en början in på 80-talet började äntligen inställningen till skuldfrågan förändras. Insiktsfulla och självkritiska diskussioner ersatte det kategoriska förnekandet. Nu började man också komma till insikt om att de som tidigt anklagat sina föräldrar för att "skämt ut sitt land" genom att understödja nazismen, också kände sig skuldsatta. Och först nu började man ta itu med problemen på en allmän basis. Efter Berlinmurens fall förändrades också det internationella klimatet och skuldfrågan dryftades även i de allierade länderna. I Sverige diskuterades t ex vårt medgivande till tyska metalltransporter. Barnbarnen till nazisterna började gräva i sitt förflutna på ett självdistanserat sätt. Och många överlevande från förintelsen kände sig trygga nog att beskriva sina upplevelser i självbiografier, filmer och annan media.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att "Vi är inte färdiga med Hitler på länge än" behandlar hur skuldfrågan har diskuterats sedan krigsslutet, och vilka förklaringsmodeller som använts för att förklara nazismens framgång. Författarinnan till denna bok är fil doktor i Tyskland och har länge sysslat med problematiken bakom förintelsen och rasism i Europa. Bokens tema är angeläget och mycket intressant. Men tyvärr är bokens utformning fruktansvärt tråkigt. Även om språket inte innebär några större hinder för den vane läsaren är bokens utformning överdrivet akademiskt. Det är som att läsa en torr lärobok. Jag har läst andra böcker om den tyska kollektivskulden som varit mycket mer intressanta, trots att de varit ännu mer komplicerade (så själva ämnesvalet kan inte vara problemet) Gitta Serenys bok "Tyskt Trauma" och "Förintelsens lag" av Richard L. Rubenstein handlar om samma sak, men erbjuder ren läsglädje. Vi är inte färdiga med Hitler på länge än hävdar författarinnan. Men bli det då?! hoppas jag när jag inser att jag har 300 sidor kvar att läsa. Bokens syfte är ädelt, utförandet bajs. En tvåa blir betyget.

Betyg 2