Vid första tillfället jag läste Rubensteins bok "Förintelsens lag" kunde jag inte helt ta till mig alla författarens tankar och idéer. I själva verket kände jag mig ganska dum när jag läste den. Författarens alla slutsatser kändes logiska, men jag kunde inte själv komma till samma slutsats. Därför bestämde jag mig för att inte recensera boken direkt. Jag insåg att jag inte skulle kunna ge den ett rättvist betyg och att en recension enbart skulle blotta mina egna brister i ämnet.

Idag läste jag igenom boken för andra gången. Den här gången hittade jag den röda tråden nästan från början. Författaren diskuterar i första hand inte den judiska förintelsen.
Han diskuterar hur vår civilisation tvingar fram någon form av byråkratisk förintelse och att den judiska förintelsen under tredje riket var en logisk följd av detta. Författaren försöker dock inte legitimera förintelsen eller tillskriva nazisterna respektive judarna någon speciell skuld. Istället försöker han visa hur allmän förintelsen faktiskt var/är. Max Weber (känd samhällskritiker) och Marx diskuteras, men också Hilbergs kompakta verk "The destruction of..."(recension av denna bok finns att läsa på www.lettura.se). För mig är det tydligt att ett av bokens syften är att åskådliggöra USA:s politik, speciellt i fråga om Nixons regim. Boken skrevs på 70-talet då detta ämne var aktuellt. Idag är det politiska klimatet om möjligt ännu sämre än det var när Rubenstein skrev boken, varför det är lätt att överföra hans tankar om regimen då - med nu.
Boken diskuterar också huruvida holocoust var ett juridiskt brott. Nazisterna gjorde nämligen judarna (och många andra minoritetsgrupper) statslösa. När de deporterade dem till dödsläger var de i praktiken redan döda. När en människa inte tillhör en stat är hon rättslös, vilket blev tydligt vid Nurnbergrättegångarna efter krigsslutet där många av de nazistiska skrivbordsmördarna endast dömdes till korta fängelsestraff, innan de på nytt insattes på sina gamla poster. Förintelsen var ett moraliskt brott, men inte juridiskt brott, vilket de praktiska bestraffningarna (eller avsaknaden av bestraffningar) visade.

Rubensteins bok är verkligen intressant. Men den är också delvis inaktuell. Den gavs ut på 70-talet och mycket har hänt i forskningen kring förintelsen sedan dess. Framför allt är Hanna Arendts åsikter inte längre lika elementära. Bokens verkliga behållning är Rubensteins samhällskritiska hållning som får läsaren att betrakta sitt samhälle och hela civilisationen på ett nytt (och cyniskt) sätt. Vidare var språket trots dess akademiska form relativt lättläst och källkritiken av mycket hög kvalitet! Om man ska vara kritisk är författaren ibland otydlig med vad han vill säga med sin bok. Avsaknaden av syfte drar ner mitt betyg på boken avsevärt. Boken får en svag fyra i betyg. Jag rekommenderar den till dig som är inläst i ämnet och vill veta mer. Är du ny på området kan boken upplevas splittrad och svår att läsa.

Betyg 4