Ett mord begås i Ankh-Morpork och avsaknaden av motiv samt de mystiska lerspår på offren gör polisstyrkan misstänksam. I stadens mörka gränder, i de fuktiga gruvorna och i de sunkigaste garverierna slavar och sliter golems, en slags lermaskiner på ben. De kan inte känna, inte tala och utför sina uppgifter utan några frågor. Men efter morden börjar något märkligt ske med golems i hela staden. De tar livet av sig, råkar ut för olyckor och orsakar katastrofer...

Terry Pratchetts böcker är underhållande, lättlästa och roliga. Man kan läsa igenom en och därefter återuppta sitt liv som om inget har hänt. Men man kan också begrunda Pratchetts böcker och söka efter djup - för oftast finns det där, gömt under alla roliga infall och smarta hänvisningar. På så vis kan man säga att Pratchetts böcker kräver sin läsare. Lider läsaren av förlust av tid, eftertanke eller humor blir böckerna genast ytliga och studentikosa. De är läsvärda iallafall, självklart. Men om man orkar kan man se igenom det glättiga och hitta allvaret kan man hitta guldkorn. Det gjorde jag i denna bok, "På lerfötter" som vid första anblick är en ganska banal historia. Golem är från början (läst på lite eftersom vi ska till Prag där denna figur sägs ha sitt ursprung) av judiskt ursprung. Det är en varelse skapad av människor, ungefär som Frankenstein - fast tidigare. I denna berättelse gör golems det ofattbara, de skapar av sig själva och upphöjer sin status utöver slavmedvetandet. Men något går fel och de tvingas ifrågasätta sig själva och den värld de blivit satta i arbete i. Runt omkring denna huvudhistoria går Pratchetts alla intriger och skumraskhistorier som är så väl förknippade med hans Skivvärldshistorier. Knappast någon blir besviken efter ha läst en sån här bok. Här finns något för alla. Jag blev djupt imponerad av kraften i berättelsen och gav boken en stark fyra efter genomläsningen.

Pratchetts böcker är fullmatade med roliga hänvisningar till film, litteratur, kultur och historia. Gillar man böcker som utvecklar ens medvetande - då är Pratchetts böcker perfekta.

Betyg 4

Ett par oförklarliga mord inträffar i Ankh-Morpork. Polisen, med Sam Wise i spetsen, står frågande inför mysteriet där inte ett spår står att finna. Inte ens varulven Angua, som kan känna doften av någons närvaro ett dygn efter att personen lämnat platsen, kan upptäcka någon annan doft än lera. Men doften av lera är å andra sidan väldigt stark och de enda som kan lukta så mycket lera är golems vilka helt enkelt inte kan döda en människa. Hela deras existens består i att arbeta och existera för människan. Det är vad alla vet. Men när alla bevis enbart pekar åt ett håll och en golem till och med stiger fram och erkänner sig skyldig - måste man börja tänka annorlunda. Men hur är det möjligt?

I "På lerfötter" tar sig Pratchett an den judiska mystikens golemvarelser. Skapade ur lera och givna liv med hjälp av ordet (som är skrivet på en bit pergament i deras huvuden). Pratchett slösar med referenser och finurligheter i sina böcker och detta är definitivt inget undantag. Dels adopterar han hela den judiska myten om den själlösa golemvarelsen, sedan fabulerar han vidare kring vad som händer om en sådan varelse börjar betrakta sig som levande (likt robotarna i Isak Asimovs noveller), och därefter om hur omgivningen ser på detta - där parallellerna till 30-talets avhumanisering av judar är uppenbar. Och detta är bara huvuddragen i bokens referensvirtuoseri.

På ett sätt älskar jag att skämmas bort med alla dessa finurliga, filosofiska och intelligenta tankar som Pratchett presenterar och planterar i sin värld – men samtidigt blir jag frustrerad över att aldrig få vila i dem. Jag skulle vilja läsa vidare om karaktärer som bara svischar förbi i en asterisk, jag vill veta mer om en filosofisk kullerbytta vars tanke skulle kunna räcka till en hel bok men som bara är en förflugen replik från en karaktär som knappt funderar över den.
Genialiskt men frustrerande. Jag kommer aldrig riktigt in i boken. Hinner inte bli helt berörd. Men i det avseendet bör man nog betrakta Pratchetts böcker på samma sätt som bibeln: det är inte en bok som man läser en gång, fattar allt i och sedan lägger bort. Pratchett bjuder på mycket tänkvärda och komiska infall – (jmf även här med bibeln, minus komiken) och det är upp till en själv att göra fördjupningen.

Inläsare av boken var Ove Ström som jag stött på några gånger tidigare (bla i två tidigare Pratchettböcker) och jag har aldrig gett honom goda betyg. Han får det inte denna gång heller.

Betyg 4