Ett ombonat kök, stereoanläggningen går på för full volym och den fulländade operasångerskans röst uppfyller hela lägenheten. Vid spisen står operasångerskan själv och sjunger med i inspelningen. Hennes kvinnliga partner ligger i soffan och läser. Stämningen är rofylld och avslappnad när det plötsligt ringer det på dörren. När operasångerskans partner öppnar dörren blir hon brutalt misshandlad. Bulvanerna lämnar fram ett märkligt meddelande om en redan död man, innan de försvinner. Poliskommisarie Brunetti tar frivilligt upp fallet eftersom han känner offret.
Bedrägeri, konststölder, homosexuell kärlek, fördomar, maffiainblandning är bara några komponenter i denna typiska Donna Leon deckare, som givetvis utspelar sig i Venedig mitt under Palo Alto (högvattens varning). Boken håller som vanligt måttet, mest för att Brunettis sympatiska personlighet höjer bokens mysfaktor flera snäpp. Men ovanligt nog är också de andra personkaraktärerna mer utmejslade än vanligt.
En annan huvudperson i Leons deckare är ständigt närvarande och på många sätt författarens favoritkaraktär. Donna Leon beskriver staden Venedig som om den vore en människa. Staden blir närmast mytisk under Leons snabbt skrivande fingrar. Om jag ska vara lite kritisk finns det inte en av de tidigare deckarna som jag minns intrigen i. Men istället har jag starka bildminnen av Brunetti när han vadar fram i gränderna under palo alto i hällande regn för att försöka ta sig hem efter en lång dags jobb. Miljön har verkligen en särställning i Leons böcker. Tyvärr måste jag säga att "Högvatten" är en bok som bleknade från ögonblicket då jag läste sista meningen och slog ihop bokens pärmar. Leons böcker är trivsamhetselement, men hur pass goda deckare de egentligen är - det tål att diskuteras. Jag ger boken en medelgod trea. Jag trivs i Venedig, jag trivs med Brunetti och jag vill komma dit igen - kanske för att jag faktiskt inte tycker att det händer så mycket, och för att det är så jag vill ha det - ångestfria zoner.