Undertiteln är: en bok om väldigt gamla språk.
Kort och underhållande om utdöda språk, skriven av en vid skrivtillfället blott 24 år ung språkexpert. Det är ledigt och stimulerande skrivet av en genuin nörd som redan i ännu yngre år fick pris för en översättning av en bok på ett stendött språk. Stendöda är de flesta av språken, de finns ofta bara nedtecknade på sten.
En tidningsrecensent upptäckte dock en pinsamhet i boken, författaren hade tydligen missat något i en parallell till den tyska grammatiken - vilken dödssynd! Det levande tyska språket har ju en grammatik som är all grammatiks över-gud! Desto bättre är författaren på kilskrifts-sumeriska och andra portar till en världar som försvann redan för tusentals år sedan! För det är ju detta som språket är: Tidsmaskiner!

Betyg 4

”Att riktigt förstå en alldeles särskilt invecklad och elegant böjningsform kan faktiskt vara en nästan oanständig njutning”, ja det hävdar i alla fall Ola Wikander (1981-) i sin senaste bok ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand).

Wikander har gjort sig ett namn som introduktör och översättare av litteraturhistoriskt intressanta texter såsom ”Enuma Elish – det babyloniska skapelseeposet” och en samling ”Kanaaneiska myter och legender” båda avfattade på sedan länge döda språk.

Att många av oss kanske inte delar författarens njutningspreferenser betyder i sammanhanget föga. Att läsa Wikanders bok är en ren lustupplevelse och han förmedlar kunskap på ett initierat, lättillgångligt och sprudlande sätt. För att inleda med slutorden hävdar författaren att hans förhoppning med boken är att väcka intresse för en samling döda men kulturhistoriskt viktiga språk, en föresats han enligt mitt förmenande lyckas väl med.

I korta men informativa kapitel beskriver författaren ett urval av de döda språk han själv behärskar, såsom sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska. Vi delges kunskaper kring språkens uppgång och fall (och vad gäller hebreiskan dess märkliga återuppståndelse), deras grundläggande struktur och de kulturer i vilka de levt sina liv.

Boken bjuder även mycket för den litteraturhistoriskt intresserade. Vi får stifta en flyktig men likafullt intresseväckande bekantskap med texter från dessa språk, där det som bevarats är allt mellan några få korta fragment och i det närmaste oöverblickbara litterära skatter.
I avsnittet om sanskriten presenterar författaren bland mycket annat Mahabharata, världens längsta diktverk (sju gånger så långt som Iliaden och Odysséen tillsammans) och i avsnittet om sumeriskan får vi exempelvis stifta bekantskap med Enheduanna, världens första till namnet kända författare av skönlitteratur vilken, värt att påpeka, var kvinna. Som ett extra plus avslutas varje kapitel med någon kortare text på det avhandlade språket och självklart är det författaren själv som står bakom översättningarna.

Förutom att man som oinitierad bibringas mängder av ny kunskap är den stora behållningen med boken den glädje med vilken Wikander delar med sig av sitt i det närmaste encyklopediska vetande vad gäller döda språk.

I bokens introduktion förklarar författaren med stor övertygelse varför han anser att man bör studera dessa i vardagslivet obrukbara språk, en fråga jag gissar att många ställt honom och på vilken han ger ett glasklart svar. Wikander menar att dessa språk är som nycklar till vår historia och att vi genom att studera dem bibringas en ny och djupare insikt om oss själva och vår egen tid. Jag utan tvekan beredd att hålla med honom.

I den mån där existerar något problem med Wikanders bok är detta problem i samma stund bokens stora tillgång. Urvalet språk är författarens eget högst personliga vilket fått till följd att vi inte erbjuds att läsa om exempelvis latinet och grekiskan. Detta är språk om vilka man, som författaren mycket riktigt påpekar, kan inhämta kunskap på annat håll, men likafullt saknar jag dem i boken och önskar att jag fått se dem avhandlade av Wikanders sprudlande penna.

Betyg 4