Boken kretsar alltså kring 16-åriga Artemisia Fitz-Willoughby Weatherhouse som under de senaste sex åren av sitt liv varit mer eller mindre inspärrad på ett internat för unga flickor. Handlingen byter snabbt miljö när hon plötsligt återfår minnet från tiden innan skolan: då hon seglade på de sju haven tillsammans med sin mamma Molly Faith, även känd som Piratika. Artemisia rymmer från skolan och letar upp sin mors gamla besättning. Efter en stor besvikelse ger hon sig ut på havet under namnet Art Blastside.
När jag såg boken dök det upp vissa förväntningar som alla bekräftades. Man får en uppsättning av en hjältinna med starka principer, en fiende, en förrädare, en gömd skatt, saker som inte förrän i ett senare skede visar sig vara ytters användbara, en häftig storm, krånglig kärlek, hemligheter och en avgörande duell. Dessutom finns det en tidigare generation som det berättas mycket om, där historien på flera sätt verkar upprepa sig.
Jag känner igen de flesta situationer från annat som jag läst, utan att kunna säga exakt varifrån, vilket gör att tyngs av förutsägbarhet. Ändå gillar jag den, antagligen för att Tanith Lee är en så pass skicklig författare att det inte känns som att det spelar någon större roll. Det var inte därför jag läste boken.
Det var en perfekt bok för att återuppleva ett visst slags sagoberättande som jag inte stött på på länge, och märker att jag faktiskt har saknat.
Däremot kan jag inte helt hålla med om två saker som sägs om boken. Den innehåller snarare väntade än oväntade vändningar. De ombytta könsrollerna gäller två, max tre, karaktärer (som att tuffa Art vägrar att bli kallad Artemisia och bär endast manskläder) – annars tycker jag att det är som vanligt på den fronten.
Slutligen var det en sak till som jag tänkte på: jag har aldrig läst en bok med så mycket kursiv tidigare, minst tre ord på varje sida!