Bergtagen är en av de där böckerna alla har hört talas om men kanske inte så många läst.Hur det än är med den saken,det är en lång roman,den utspelas på ett sanatorium(ett slags sjukhus dit främst rika med TBC åkte i hopp om att bli botade)dit Hans Castorp sökt sig för att besöka sin kusin Joachim.Hans är en man ur övre medelklassen,van vid ett bekvämt liv.
Väl där trivs han först inte med den speciella miljön,han blir chockerad över somliga patienters hyfs och beteende,fascineras av andra,som den märklige humanisten herr Settembrini som har åsikter om det mesta.
De första dagarna vill han rent av inte vara kvar.Men,när han såsmåningom själv blir sjuk blir även han Bergtagen,så fångad av Sanatoriet att han glömmer tid och rum utanför.Han introduceras för Settembrini´s vän,jesuitpatern Naptha som är konservativ och lika briljant som Settembrini själv.De diskuterar livet,världen,historia och religion.
Sanatoriet blir snart en egen värld han ogärna vill lämna trots att det är fullt av död och ångest.Här spirar kärlekshistorier och människor dör-det är ett märkligt miniatyrsamhälle som gradvis utplånar längtan efter det samhälle man lämnat.

Bergtagen kan läsas som en symbolik över den tidens samhälle,likväl som en intressant psykologisk skildring av dödssjuka människor som lever i en egen värld avskuren från de friskas,där de ömsom väntar på att få komma hem,ömsom på att dö.
En notis är att Karin Boye översatt boken från tyska.

Betyg 5

Bergtagen (1924) handlar om ynglingen Hans Castorp som i bokens upptakt långsamt tar sig upp mot sanatoriet Berghof beläget i trakterna kring Davos, med vidunderligt panorama över de Schweiziska alperna. Han ska under tre veckors tid besöka sin jämnårige kusin som är inlagd för tuberkulos, och samtidigt passa på att vila upp sig efter nyligen avlagd ingenjörsexamen. Det blir inte riktigt så. När de tre veckorna närmar sig sitt slut börjar han känna sig krasslig och en lungröntgen visar på ett fuktigt ställe… Beskedet möts inte som man kan tro av fasa, utan nästintill av glädje. Castorp har nämligen börjat känna sig hemma i detta överflöds boning (dagarna ägnas mest åt bekväma liggkurer och frikostiga middagar lagade av gourmetkockar). Dessutom brinner han av åtrå till den ryska skönheten Claudia Chauchat som han långsamt närmar sig. Castorp som kommer från en förmögen köpmannasläkt inleder helt sonika sin vistelse med att beställa ett stort parti av sina favoritcigarrer vilka avnjuts på balkongen till det praktfulla rummet. Vad han inledningsvis inte vet är att han kommer att stanna i sju år. Och det kan ju tyckas vara en lång tidsrymd. Eller?

Romanen är indelad i två delar varvid en första beskiver miljöerna och huvudpersonens tilltagande förälskelse i madam Chauchat. Detta medan andra delen upptas åt karaktärsbeskrivningar av olika intressanta intellektuella patienter som Castorp stiftar bekantskap med. Personer som kan sägas representera olika filosofiska och politiska åskådningar. Genom dessa möten beskrivs flertalet av de intellektuella strömningar som var på tapeten i det tidiga 1900-talets Europa. Huvudpersonen som i egenskap av ingenjör helt saknar politisk och filosofisk bildning blir därmed det perfekta objektet för Manns arketypiska bildningsroman. Men Bergtagen är faktiskt mer än en traditionell bildningsroman, framförallt är den en mycket avancerad lek med tidsbegreppet och vår upplevelse av detta linjära mått. Utan att avslöja för mycket kan det sägas att tiden är bokens egentliga huvudperson. Mann framför även en ganska kompromisslös kritik av det glättiga och världsfrånvända kurortlivet som inte var ett helt ovanligt förekommande inslag i den tyska överklassen liv i början av förra seklet. Mann flörtar således inte med den publik som boken först och främst riktar sig till.

Men Mann gör heller inga försök att flirta med en läsande allmänhet. Det här är nämligen raka motsatsen till de fartfyllda och actionfyllda bladvändare som den breda massan av läsare efterfrågar med glupande aptit. Bergtagen är istället tung, händelseutvecklingen stundom krypande långsam och texten oförsvarbart liten till sitt typsnitt. Detta gjorde att läsmotståndet stundtals blev enormt: att läsa exempelvis Dan Brown är som att färdas nedför en störtloppsbacke i full fart, att läsa Bergtagen innebär istället att du får gå upp till fots för samma backe iförd slalompjäxor och tungpackad ryggsäck. Därtill ska läggas att Bertagen i stort sett saknar en röd tråd som för handlingen framåt. Dramaturgin är så att säga obefintlig. Och det var ovant även för mig som är van att läsa sådana böcker som allmänt sett ändå måste klassas som lite småtunga. Men samtidigt som det var tungt infann sig (efter ett tag) en befriande känsla – känslan av att få låta det ta tid. För har du bråttom är det här ingen bok för dig. Jag lovar. Därför gissar på jag att ungefär 95 av 100 svenskar antagligen skulle hata den här romanen.

På minussidan lägger jag Manns mycket medvetna preusseri. Främst visar sig detta i den för handlingen viktiga dialogen mellan Castorp och Claudia Chauchat – en dialog på omkring 20 sidor som helt förs på franska! Jag förstår att detta är en medveten gest från författarens sida, men att förlaget 80 år senare inte låtit översätta dialogen i en bilaga övergår mitt förstånd. Eftersom jag inte behärskar franska gjorde detta mig urförbannad! (Som parentes undrar jag förstås hur förlagen gjort i Frankrike, är dialogen översatt till tyska eller ryska där?)

Det var alltså med blandande känslor som jag lade ifrån mig denna tegelsten till roman. Merparten av känslorna var dock positiva.

Betyg 4