Elena hatar sin styrka, sin vildhet, sin hunger - för mat, för sex, för att vara ute nattetid och för jakten. Hon vill vara en vanlig kvinna, och hon drömmer om att gifta sig, skaffa barn och leva ett stillsamt liv. När telefonsamtalen kommer vägrar hon att svara. Hon vill inte tillbaka till sin familj. Och hon vägrar möta Clay - mannen hon en gång älskade passionerat och vildsint. Men de behöver henne och hon tvingas tillbaka. Hon finner familjen söndertrasad av hot och fiender. Hon måste hjälpa dem.
Utdrag ur boken:
Jag kände stick av smärta i mina knutna händer. Jag rätade ut dem och smärtan blevbara en tänjning, som om någonting rörde sig uunder huden. Jag brydde mig inte om det. Jag hade viktigare saker att tänka på. Men känslan blev bara värre. Jag tittade ned och fick se fingrarna dra sig in i händerna, hår som växte ut på dem. Jag hade inte gjort någonting för att sätta igång förvandling, inte ens tänkt på det. Jag skakade händerna häftigt och böjde fingrarna, försökte få stopp på förändringen, men smärtan spred sig ut i armarna, och fötterna började pirra. Jag blundade och befallde kroppen att sluta. Ryggen kröktes , skjortan började spricka. Nej! Skrek min hjärna. Sluta! Det slutade inte. Det ryckte i benen; de ville drs sig in under kroppen men fick inte plats. Jag satt fast under en Folka med bara några centimeter till godo. Jag kunde inte resa mig på alla fyra, inte röra armar och ben. Jag knep ihop ögonen och koncentrerade mig. Ingenting hände. Den första ilningen av skräck rann genom mig. Och då skyndades förvandlingen på; kläderna slets sönder, och kroppen envisade med att röra sig på omöjliga vis. Det var rädslan som orsakade den, rädslan för att befinna sig här på parkeringen med en mördare hade satt igåbg förvandlingen och nublev den värre av rädsla för att fastna under bilen. Jag måste ut. En ny våg av fruktan fick bplen att resa sig, och ryggen slog i bilens underrede. Den här gången visste jag att smällen var verklig. Otydligt hörde jag LeBlancs skor knarra mot sasfalten. Hörde honom säga någonting, skratta. Jag rullade ut från bilen, klorna skrapade mot asfalten. Halvägs ut knöts sig benen, och jag ramlade ihop på magen. Varje muskel i armar och ben ryckte i spasmer. Ett tjut av smärta bröt fram ur min strupe. Jag bet ihop käkarna. Det var för sent att hejda förvandlingen. Jag hade kommit halvvägs, och nu skulle det ta längre tid att bli människa än att bli varg. Jag fokuserade krafterna på att bli klar, närde förvandlingen med fruktan, och äntligen kom den sista fasen, med en våg av smärta så förblindade att jag svimmade. Jag vaknade till så fort jag slog nosen i marken, och sedan lg jag på magen och kippade efter luft. Jag ville inte röra mig. Jag hörde steg som närmee sig. Han viste ungefär var jag befann mig, och nu drogs snaran år. Jag var för utmattad för att röra mig. Så vred jag på huvudet och såg den döda kvinnan. Jag hävde mig upp på fötter och sprang.