I sista delen av 'Den gyllene mannen' når historien både sin höjdpunkt och sin upplösning. Det är en mörk och smärtsam historia, om vänskap, kärlek, tortyr, grymhet, hopp och längtan.
Sällskapet åker till ön Aslevjal för att prins Trofast ska döda draken Isflamma, på begäran från Elliania. Aslevjal visar sig vara ett istäckt helvete, fyllt av dolda hemligheter, som tar sällskapet genom den ena hemska upplevelsen efter den andra. Grym tortyr och iskall nöd är bara något av allt de måste genomlida.
Det här är så fantastiskt bra, så jag saknar ord. Man blir fullständigt trollbunden, gripen av allvaret, och förkrossad av sorg, och stundtals värmd av lycka och hopp. Detta är levande, färgstarkt och detaljrikt, och oehört fantasieggande. Beskrivningar av platser, miljöer, stämningar och personer är klockrena, man tycker sig vara där, vara en i sällskapet. Mycket stark historia, som får en att beklaga djupt att författaren lovat att detta är den sista romanen om Fjärrskådarnas rike.