I andra delen trilogin 'Berättelsen om Fjärrskådarna' har Sonen lämnat barndomen bakom sig och hunnit klara av sitt första uppdrag som kungens lönnmördare. Tillvaron blir alltmer hotfull, både för Sonen i sitt värv, och för Sex hertigdömen i stort. Landets kuster härjas av anfall från de skräckinjagande rödskeppspiraterna som med okänd magi berövar offren själen, och sedan lämnar kvar dem som själlösa skräckspridare att plåga sina forna grannar. Vid hovet skruvas maktkampen upp när tronföljaren Ärlig ger sig ut för att söka hjälp mot piraterna hos de Äldste, ett folk som lever kvar i legender från gamla tider. Sonen hittar i sin ensamhet en ny vän, en vargunge som han knyter kontakt med på samma sätt som han tidigare gjort med hundar, den kontakt som han fått så mycket bannor för av sin fosterfar. Vargen, som han kallar Nattöga, blir dock hans bästa vän som hjälper honom på många sätt.
Jag kan inte annat än konstatera att det här är bland det absolut bästa som någonsin skrivits inom fantasygenren. Psykologin har en mycket stark influens, och det handlar mycket om relationer. Sonens ensamhet bryts oftast enbart av hans vänskapsband med djur, det starkaste vänskapsbandet knyter han i denna andra del, där han möter sin följeslagare på vidare äventyr; vargen Nattöga. Den enda mänskliga vän han har som är någorlunda i hans egen ålder, är den gåtfulla Narren, konungens hovnarr. Mellan dem växer en sällsam vänskap, som ibland är diffus och smärtsam, och ibland lyckligt sorglös.
Som läsare blir man fullständigt trollbunden. Man följer Sonen och hans varg som om man vandrade vid deras sida. Man känner Sonens ensamhet, hans längtan efter ett normalt liv, att få höra till, ha familj och vänner.
Jag kan bara rekommendera alla att läsa den här trilogin. Oavsett om man gillar fantasy eller ej, så fångas man av de starka personlighetsbeskrivningarna, de täta stämingarna, och den oerhört spännande berättelsen.