Den litterturgenre som framstår som den mest svenska av alla måste nog vara den episka krönikan. Man får följa ett antal personer under längre tid, och personliga öden och historiska skeenden vävs ihop. Moberg, Fogelström, Widding, m fl har gjort det. Själv får jag tillstå att jag är mycket svag för denna genre.

Lars Ardelius romantrilogi tar sin början i det svenska nederlaget i kriget med Ryssland 1808-09. I Österbotten tar sig en lantmätare över till Sverige tillsammans med en liten flicka som han har adopterat. Därefter får man följa dessa två och ett antal andra personer fram till 1850-talet, genom skiftande öden och händelser.

Boken gör så att säga nedslag lite varstans i människornas liv, till synes slumpartat och berättar än här än där. Det är spännande eftersom helheten blir större än den ingående delarna, samtidigt som det lämnar en del obesvarade frågor och lösa trådar efter sig. Det gör att man funderar mycket över en del händelser.

Språket tyckte jag inledningsvis var en smula trubbigt, men efterhand kommer man in i det och det känns levande. Sammantaget ger detta en mycket bra bok som jag läst med stort nöje, även om jag förlade mitt ex på tåget och var tvungen att skaffa en på nytt.

Betyg 4