Stieg Larsson var redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Han gav ut sin första skönlitterära bok "Män som hatar kvinnor" för tre år sedan och i år följdes denna bok upp med "Flickan som lekte med elden" (författaren hade laddat en boktriologi att ges ut efter hans bortgång). Larsson dog i en hjärtattack 2004 och är varmt saknad av hela den demokratiska världen.

Dock var det väl knappast någon inom sverigedemokraterna som begrät den avlidne. Larsson hade onekligen tagit sina dunster med nynazisterna. År 1994 gav han ut boken "Extremhögern" och sju år senare följde han upp denna med "Sverigedemokraterna". Denna bok är ett synnerligen intressant dokument om sverigedemokraternas historia och en genomgående granskning av det parti som numera är det största partiet som ännu inte tagit mandat i riksdagsvalet.

Partiet har en lång och brokig historia med bakgrund i den tyska nazismen. Stieg Larsson och medförfattaren Mikael Ek nagelfar partiet in i sömmarna och raserar med lätthet den bräckligt uppbyggda fasaden av ett "demokratiskt parti" som partiet byggt upp. Det faktum att partiet består en stor andel dömda brottslingar (författarna räknar ej med trafikbrott när de gör sin statestik) visar hur pass verklighetsförankrat partiets ideologi är. Så gör också det faktum att partiet har svårt att behålla sina tidigare profiler. Det sektretiska sättet att förhålla sig till de medlemmar som inte faller in i leden är uppenbara. Larsson och Ek visar också hur stor del av medlemmarna som faktiskt är dubbelregistrerade och är med i andra (och mer uppenbart nazistiska partier) något som undergräver den öppna attityden som sverigedemokraterna gärna vill lysa med officiellt.

Boken är koncis, lättläst och synnerligen obehaglig att läsa. Det är uppenbart att sverigedemokraterna inte kan stå för sitt förflutna eller argumentera utan att använda sektretiska medel "om ni inte håller med oss är ni duperade, lurade eller är mutade av fienden". Sverigedemokraterna står för kulturell rasism. De menar att utlänningar förstör den "svenska" kulturen och de vill på olika sätt förhindra detta. Deportering av flyktingar, invandrare men också adopterade har förespråkats. Exakt vad som är "svenskt" definieras sällan. Sverigedemokraterna vill inte förknippas med rasbiologi, men förespråkar ändå att de "utländska" och "ickesvenska" elementen ska avföras. Huruvida detta innebär pizzerior, hollywoodfilmer eller musik med inslag från olika världsdelar diskuteras dock sällan.

Det otäcka med detta parti är att de vid första anblicken verkar ha sunda åsikter. Vid närmare granskning är det svårt att se hur deras ideologi ska kunna sättas i verket utan ohumana medel. Tyvärr verkar det som om 2.9 % av den svenska befolkningen INTE har funderat så långt. Att vilja få ner brottsligheten låter ju vettigt. Men om man sedan börjar man fundera på hur ett parti med så hög brottslighet bland sina egna medlemmar ska kunna åstadkomma något sådant i verkligheten blir ideologin en aning orealistisk.

Enligt sverigedemokraternas partiprogram anno 94 är jag en av de utländska element som ska återvända till mitt "hemland" om SD kommer till makten. Det hoppas jag att jag slipper. Bevara Sverige snällt!

Boken får en fyra i betyg.

Betyg 4