Spermaharen var en humorsajt som skapades av Killing-gänget. Här blandades absurda nyhetsinlsag med satiriska patischer på Fonus, recensioner av barn och mycket mycket (skumt) mer. Sidan var en triumf. Men många tog väldigt illa vid sig. Speciellt utpekade blev vissa kända svenska profiler. Begravningskedjan Fonus startade en rättegång mot sidans ansvarige, som de förlorade och många ifrågasatte personangreppen.

Frågan har varit uppe på tapeten förut. Vad är egentigen humor? Hur perforerad får gränsen mellan personangrepp och drift egentligen vara? Är man författare Håkan Nesser och blir anklagad för att knarka och sälja sig, eller Henning Mankell för att sätta på den svarta kontinenten i egenskap av den stora vita mannen, är frågan säkert inte särskilt klurig. Andra som inte känner sig utpekade blir säkert roade. Men är all humor rolig för att de flesta skrattar åt det?

Boken "Spermaharen" var en ny upplevelse för mig som inte sett Killing-gängets sketcher. Och jag blev road. Oroande road! Faktum är att jag skrattade högt flera gånger. Det absurda i sidans insändare och inlägg fick mig att vrida mig i skrattkramper. Och jag skrattar med gott samvete åt det mesta. Ett visst värde finns i också de grövsta personangreppen. Mankell är t ex. självgod när han tillåter sig själv bli uppfattad som Afrika-kännaren, trots att han aldrig kommer helt vara införstådd i hur det är att leva som svart i Afrika om han än bor där aldrig så många år. Och Håkan Nesser kan vara en dryg och navelskådande författare när han är som värst. Men jag skrattar heller aldrig särskilt mycket åt personangreppen. De känns låga och ganska onödiga. Däremot rann tårarna när jag läste "Pappa" recensera sina barn på sant recensionsmanér "nådde inte upp till förväntningarna" och andra barnet jämförs med det första "saknar helt Pelles karisma och energi". Jag storskrattade.

Humor är något vanskligt. Varför skrattar man egentligen? Kan man legitimera det man tycker är roligt? Hur grovt får det egentligen bli? Är mobbning okej om alla skrattar men en gråter? Är man med i leken och får leken tåla för att man haft turen att bli en berömd författare? Är det lika okej att skämta om en specifik gatsopare? När är det egentligen okej att driva med någon?

Jag gick inte från klarhet till klarhet efter att ha läst denna bok. Jag tyckte 80 % av boken var onödig skit. Tröttsamt att läsa, ovanligt korkat att skriva. Men resten var fruktansvärt roligt! Och mina skrattfrustande 20 % är kanske inte dina 20 %? Följaktligen har jag kommit fram till att humorböcker är bland det svåraste man kan recensera. Jag tyckte att boken var läsvärd och därför får den ett genomsnittsbetyg. Huruvida den är bättre eller sämre än så - det får du bestämma!