Man kan förundras över hur jag kan såga Ellery Queens böcker och strax därpå börja om med en ny bok? Kanhända är böckerna bättre än jag insett? Eller kanske är det samma fenomen som när folk läser Harleqinböcker. Avkopplande för stunden. Det känns alltid som om jag slänger bort tid när jag läser Queen. Som om det måste finnas några andra och bättre böcker, att läsa istället. Men ändå fastnar jag....

"Och på åttonde dagen" utspelar sig i en öken. Ellery Queen råkar köra fel och hamnar i obygden. Denna dal har helt varit förskonad från brott och "civilisation" under många decennier. Det är ett fridens samhälle och Queen tas emot med öppna armar. Men bakom välvilligheten lurar något annat. Något ont som varit förutbestämt i årtionden. Queen ska vara en del av detta onda. Han är budbäraren. Och nu dröjer det inte länge förrän det sker ett brott i dalen. Detektiven får nysta upp ett mord under helt andra omständigheter än han är van vid.

När jag läste denna bok kom jag osökt att tänka på "I rosens namn". Båda böckerna sprider samma känsla. Skillnaden är att denna bok ska utspela sig under världskriget. Medan "I rosens namn" utspelar sig och handlar om, ett medeltida kloster. Författarna till Ellery Queen har en fundamental brist och det är sin förmåga att ge sina personkaraktärer liv. En intrig som skulle varit både bra och gripande blir med en så opersonlig personteckning bara slätstruken. Intrigen växlar mellan att vara mycket genomtänkt (och ibland överdrivet krånglig) till enklast tänkbara. Det känns som författarna drar åt olika håll. En vill skriva rena enkla detektivhistorier och den andra vill fylla ut med kunskap och krusiduller. När kusinerna Queen lyckas - då fungerar det oerhört bra. När de inte gör det (destå oftare) blir böckerna, så som denna, bara en trist parantes.

Boken får en tvåa i betyg.

Betyg 2